NATTVIOLEN.
Nattens eterneller i det Höga
Möta tindrande mitt blomsteröga,
När du sänkt, o dagens rosentärna!
Fagra hjessan intill Modrens bröst:
Kroppslig skönhet blef din äras tröst;
Jag mot själens byter den så gerna.
Inga fjärilsvingar kring mig leka:
Näktergalens toner, ömma, veka,
Nå min barm, att bojans qval försona.
Främling för det granna ljusets ståt,
Endast kysst af daggens tysta gråt
öppnar sig min slutna, späda krona.
Hvarje flägt, som höjer lindens grenar,
Äfven mig med himmelen förenar:
Blomsteranden ej vid jorden hvilar,
Barnet ödmjukt fadren sig förtror.
Så den frommes suck i nattens flor
Till Guds thron på bönens vingar ilar.
Emmy! nalkas du mitt väsen blyga,
Låt min anda i ditt hjerta smyga
Med en hviskning från de sälla landen!
Äro vi ej syskon med hvarann? —
Qvinno-själen i Guds tanka brann,
När jag bildades af skaparhanden.
