LILJAN.
Jag stod så menlös i min Faders gårdar,
I blomsterlifvets tysta dröm så glad;
Och tänkte: Den, som alla blommor vårdar,
Skall äfven skydda mina spada blad.
Men stormen kom i nattens dystra slöja,
Med afundsblick min hvita klädnad såg —
Hans jättehand min spira ville böja
Och strö mitt stoft i rymdens kalla våg.
Ack! strida tårar föllo på min krona,
Mig smärtans kalk sin bittra läskning böd:
Då Blomstermästarn, som mig ville skona,
En Eolsharpa satte till mitt stöd.
När stormen sig i molnens flöden mängar,
Nu trygg jag står i hennes himmelrik,
Och lutar bladen till dess silfversträngar,
Då vinden spelar Englarnas musik.
En pilgrim kom. Hans öga såg så gerna
Min Faders vida, stora blomstergård.
Men, ack! han såg dock ej min bleka stjerna,
Förr’n eolsharpan slog min själs accord.
Jag lyssnade, i stilla andakt sluten,
I oskuldsglädjen af ett ödmjukt hopp;
Då, med en kyss af lätta suckar bruten,
Jag väcktes ur min stumma dvala opp.
