SENSITIVAN.
Barmhertig var! — O, väck mig ej till smärta:
Hvar fiber darrar, om din hand mig rör.
Jag är ju bilden af ett qvinnohjerta;
O! säg, hvi du min inre frid förstör?
Ömtåligt är mitt lif, dock af ditt sinne
Jag är symbolen, om du mig förstår:
Ditt samvet’, Sensitivan lik, derinne
Ju darrar, ock ett blad, vid ångrens tår?
Men, se! när, städs af två demoner dragen,
Du vacklar mellan dem i hjertats val,
Jag har blott en: den korta lefnadsdagen
Af ljusets engel skyddas i min dal.
Hvad har jag brutit? Inga färgor blandas,
I praktfullt skimmer, till min enkla drägt.
Ack, skona mig: låt mig i kärlek andas
Det sälla lif, af Gud en himmelsk fläkt!
Du är ju, liksom jag, en planta vorden,
Och när en gång du rörs af dödens hand,
Du sjunker äfven bäfvande till jorden
Och ber om skoning opp till ljusets land.
Hvi räds jag dig? Jag vet ju sammantrycka,
För ondskan rädd, hvar känsla i min barm?
Lef du, som jag, och sök din stilla lycka
I ödmjukhet, för ljusets kärlek varm.
