Jag började att tona
Just som en äkta man:
”Nu gäller det att sörja
Ej blott för nöjets verld;
Vid solens bloss vi börja
Vår långa flyttningsfärd.”
Min Sköna på sin hufva
En liten smula vred;
Men snart hon qvad, den ljufva:
”Hvart helst jag följer med.”
Och strax, när dagen grydde
På vida ocean,
Med snälla vingar flydde
Vi ut på himlens ban.
Sist fri från mången våda
I sky och hvilotjäll,
Fick Papagena skåda
Mitt hemlands höga fjäll
I aftonsolen glittra,
Liksom en kungaborg;
Då stämde hon sin cittra,
Nu brydd af ingen sorg.
Hon söng: ”Jag fjerran trodde
Dig rik på kärlek blott;
Men aldrig, att du bodde
I ett så herrligt slott:
Se, hvilka torn bekransa
En rymd af skogar klädd!
Se, hur’ små sylfer dansa
På ljusgrön sammetsbädd!”
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/91
Den här sidan har korrekturlästs
