FALKEN.
I skyhöga ekar, i klippornas mur
Jag väljer min boning, den höga;
Ty stolthet jag fick af en stridsam natur,
Så väl som det klaraste öga.
En forntid jag minnes: så herrlig en gång
Sig höjde de Göthiska tornen,
Der stålblanka Riddarn, vid skaldernas sång,
Drack mod ur de mjödfyllda hornen.
När jagtlusten brann i hans eldiga håg,
På ridderlig hand blef jag buren,
Hörsammande snart, nppå skyarnas våg,
Hans herrskarebud i naturen.
Med rofvet jag sänkte mig ned till hans fot,
Beundrad i kämpande ringen.
I borgen tog Hildur sin älskling emot,
Och smekte den blodiga vingen.
Så lefde jag fordom, då prisad jag var
Af fursten vid festliga borden;
Men Riddaren slumrar, och falken han far
Ej mer på hans vink öfver jorden.
Jag bygger dock än uppå borgen mitt bo,
Der stormen förödande hviner
Och murgrönans rankor i remnorna gro,
Bekransande kraftens ruiner.
