Hentzaus befallning. Han hade vakten den dagen, och kungen frågade honom om meningen därmed. Det är på min ära, svarade han med sitt övermodiga skratt, en förbättring av Jakobs stege, på vilken, som ers majestät har läst, människorna gå från jorden till himmeln. Vi ansågo det icke passande, att ers majestät, i händelse ni måste gå, skulle behöva gå den vanliga vägen. Därför ha vi ordnat en trevlig enskild passage, där pöbeln inte kan stå och gapa eller hindra ers majestät att komma fram. Det är meningen med röret, ers majestät. Därmed bugade han sig skrattande och anhöll att få fylla på hans majestäts glas — kungen superade nämligen. Och fastän kungen är modig liksom alla av hans ätt, blev han först röd och sedan vit, då han såg på röret och på den uppsluppna banditen, som hånade honom. Det är inte lätt (han sade detta med en rysning) att sova lugnt på Zendas slott, ty alla mörda de lika ledigt en människa som de spela ett parti kort, och unga herr Rupert skulle hellre välja mördandet till ett tidsfördriv än något annat — ja till och med hellre än att göra en kvinna olycklig, vilket eljest är hans nöje.»
Han hade talat slut, och jag bad Fritz föra bort honom och se till, att han bevakades noga. Vändande mig till honom tillade jag:
»Om någon frågar er, ifall det finns en fånge på Zenda, får ni svara ja. Men om någon frågar vem det är, får ni inte säga det. Ty alla mina löften kunna inte rädda er, om ni för någon här förråder något om fången på Zenda. Jag dödar er som en hund vid minsta knyst om den saken!»
Då han förts ut, såg jag på Sapt.
»Det är en hård nöt att knäcka!» sade jag.
»Ja, så hård», svarade han skakande sitt grånade huvud, »att jag tror, att ni nästa år så här dags ännu är konung av Ruritanien.»
Och han brast ut i svordomar över Michaels listighet.
Jag sjönk åter ned på kuddarna.
»Det förefaller mig», sade jag, »som om det finns två sätt på vilka kungen kan slippa levande ut ur Zenda. Det ena är förräderi bland hertigens folk.»
»Det sättet kan ni lämna ur räkningen», svarade Sapt.
»Det hoppas jag inte», invände jag, »ty det andra jag talade om är — ett underverk från himmeln!»
