gott och vakna till lyckliga dagar. Därpå bytte jag om kläder och gick ut. Sapt och Fritz väntade på mig med sex man och hästar. Över sadeln bar Sapt ett långt hoprullat tåg, och både han och Fritz voro väl beväpnade. Jag däremot medförde endast en kort och grov knölpåk och en lång kniv. Vi togo en omväg för att undvika staden, och om en timme redo vi sakta uppför höjden, som ledde till Zendas slott.
Natten var mörk och stormig; häftiga vindstötar och regnstänk slogo emot oss, under det vi arbetade oss uppför sluttningen, de resliga träden stönade och suckade. När vi kommo till en tät träddunge ungefär tusen fot från slottet, läto vi våra sex vänner gömma sig där med hästarna. Sapt hade en visselpipa, och de kunde skynda till oss på en minut, om någon fara visade sig, men dittills hade vi icke mött någon. Jag hoppades, att Michael ännu var invaggad i säkerhet och trodde mig ligga lugn i min säng. Hur därmed än förhöll sig, kommo vi upp på höjden, utan att något hänt, och befunno oss vid kanten av slottsgraven, där den går fram nedanför vägen och skiljer den från gamla borgen. Ett träd växte vid kanten, vid vilket Sapt började tyst och omsorgsfullt göra fast tåget. Jag drog av mig skorna, tog en klunk ur konjaksflaskan, satte kniven löst i slidan och tog knölpåken mellan tänderna. Därpå skakade jag hand med mina vänner, utan att fästa avseende vid en sista bönfallande blick av Fritz, och fattade i tåget. Jag skulle undersöka Jakobs stege.
Jag släppte mig sakta ned i vattnet. Natten var som sagt stormig, men dagen hade varit varm och klar och vattnet var icke kallt. Jag sträckte ut och började simma kring de stora murarna, vilka blickade hotfullt ned på mig. Jag kunde endast se tio fot framför mig och hade således gott hopp om att icke bli upptäckt, då jag smög mig fram tätt under det fuktiga, mossbelupna murverket. Det lyste från den nya delen av slottet på andra sidan, och emellanåt hörde jag skratt och muntra rop. Jag tyckte mig känna igen unga Rupert Hentzaus klingande stämma och föreställde mig honom upphetsad och röd av vin. Åter tänkande på vad jag hade att uträtta, vilade jag mig ett ögonblick.
Om Johans beskrivning var riktig, måste jag nu vara i närheten av fönstret. Jag satte mig åter mycket sakta i rörelse, och fram ur mörkret skymtade nu någonting emot mig. Det var röret, som gick med en krök från fönstret till vattnet; ungefär fyra fot av dess yta voro synliga, och det
