Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/107

Den här sidan har korrekturlästs
101
EN NATT UTANFÖR BORGEN

vi stodo undgingo vi deras uppmärksamhet. Men vi hörde vårt folk komma framrusande.

»Djävulen vad det är mörkt!» skrek en klingande röst.

Det var unga Rupert. Ögonblicket därpå hördes skott. Vårt folk hade stött ihop med dem.

Jag rusade framåt och Sapt och Fritz följde efter.

»Hugg in, hugg in!» skrek Rupert åter, och ett högljutt stönande, som följde därpå, vittnade om att han själv icke var overksam.

»Det är slut med mig, Rupert!» ropade en. »De äro två mot en. Rädda dig!»

Jag sprang fram med min knölpåk i handen. Plötsligt kom en häst mot mig. På den satt en man, som böjande sig bakåt ropade:

»Har du också fått nog, Kraftstein?»

Intet svar följde.

Jag sprang fram till hästens huvud. Det var Rupert Hentzau.

»Äntligen!» utropade jag.

Vi tycktes ha honom fast. Han hade ingenting annat än en sabel i sin hand. Mitt folk var inpå honom, Sapt och Fritz kommo springande. Jag hade sprungit om dem, men om de komme tillräckligt nära för att skjuta, måste han dö eller ge sig.

»Äntligen!» ropade jag ännu en gång.

»Å, det är komedianten!» skrek han och högg åt min käpp, som gick av, och då jag ansåg försiktighet bättre än döden, böjde jag ned huvudet och — jag blyges att tala om det — kilade undan för att rädda livet. Rupert Hentzau sporrade hästen, och, då jag vände mig om, såg jag honom rida i fullt galopp till kanten av vallgraven och hoppa ned i den, under det skotten från vårt folk haglade omkring honom. Hade månen lyst helt litet, skulle vi ha genomborrat honom med våra kulor, men skyddad av mörkret kom han undan till slottshörnet och försvann där ur vår åsyn.

»Den uslingen lyckades undkomma!» sade Sapt med en förfärlig grimas.

»Det är skada», sade jag, »att han är en skurk. Vad ha vi gjort slut på för ena?»

Det var Lauengram och Kraftstein, som lågo döda, och då saken icke längre kunde hemlighållas, kastade vi deras och Max’ lik i vallgraven. Slutande oss tätt tillsammans, redo vi därpå utför backen. Men i vår mitt förde vi med