»Ja, på bästa sätt», svarade jag. »Ska vi inte vända om? Vi hålla nästan på att komma in på min brors område.»
Vi befunno oss verkligen i yttersta ändan av staden, just där marken börjar höja sig mot slottet. Vi sågo dit upp och beundrade de gamla murarnas massiva skönhet, då vi fingo se en procession komma sakta nedför backen.
»Låt oss vända om», sade Sapt.
»Jag skulle gärna vilja stanna», sade Flavia, och jag höll med min häst bredvid hennes.
Vi kunde nu urskilja de antågande. I spetsen kommo två beridna tjänare i helsvart livré, mot vars dystra färg endast en silvermedalj stack av litet. Därpå följde en vagn, dragen av fyra hästar, och på den stod under ett bårtäcke en tung likkista; bakom vagnen red en man klädd i vanlig svart dräkt och med hatten i hand. Sapt blottade huvudet och vi sutto och väntade, Flavia vid min sida och läggande sin hand på min arm.
»Det är förmodligen någon av adelsmännen, som blevo dödade vid den blodiga sammandrabbningen», sade hon.
Jag vinkade åt en ridknekt och befallde honom:
»Rid fram och fråga vem de följa!»
Har red fram till en av lakejerna och därpå till den herrn, som red sist.
»Det är Rupert Hentzau», viskade Sapt.
Det var verkligen Rupert, och strax därpå vinkade han åt processionen att stanna och red fram till mig. Han var klädd i en helknäppt svart frack och svarta benkläder. Han såg nedstämd ut och bugade sig mycket vördnadsfullt. Men plötsligt smålog han och även jag måste le, ty gamle Sapt höll sin hand i vänstra bröstfickan, och både Rupert och jag gissade vad han hade i handen i fickan.
»Ers majestät har låtit fråga vem vi följa», sade han. »Det är min kära vän Albert av Lauengram.»
»Ingen kan livligare än jag beklaga den olyckliga händelsen, sade jag. »Min förordning mot dueller, som jag ämnar göra åtlydd, är vittne därpå.»
»Stackars man!» sade Flavia milt, och jag såg hur Ruperts ögon blixtrade mot henne. Jag rodnade av vrede, ty hade jag haft fria händer, skulle Rupert Hentzau icke oskärat henne ens så mycket som med en blick. Han gjorde det emellertid och djärvdes inlägga beundran i sin blick.
»Ers majestäts ord äro mycket nådiga», sade han. »Jag sörjer över min vän. Men, ers majestät, andra skola snart komma att ligga som han nu ligger.»
