»Seså, inga dumheter, jag talar i affärer nu. Sapt och Fritz falla, Svarte Michael faller…»
»Vad för slag!»
»Svarte Michael faller som en hund, som han också är; fången, som ni kallar konung, får gå Jakobs stege — ni känner ju till den — till helvetet. Två bli kvar — jag, Rupert Hentzau, och ni, konungen av Ruritanien.»
Han tystnade ett ögonblick och fortfor därpå med en röst, som darrade av lidelse:
»Är det inte en insats, som det kan löna sig att spela om? En tron och en prinsessa! Och för mig — ja, låt oss säga min utkomst och ers majestäts tacksamhet.»
»Sannerligen», utbrast jag, »så länge ni är ovan jord, saknar avgrunden sin mästare!»
»Nåja, tänk på saken. Och vet ni vad det skulle fordras mer än några futtiga betänkligheter för att hålla mig borta från den där flickan!» tillade han, och hans ondskefulla ögon blixtrade ännu en gång mot henne, som jag älskade.
»Gå bort från mig!» sade jag men måste i samma ögonblick skratta just åt det övermåttan djärva i hans förslag.
»Skulle ni vilja vända er mot er herre?»
Han svor över Michael för att denne var något, som avkomman av en morganatisk, låt vara laglig förening aldrig borde bli, och sade till mig i en nästan förtrolig och skenbart vänskaplig ton:
»Han går i vägen för mig, förstår ni. Det är ett svartsjukt kreatur! Det var på min ära inte långt ifrån att jag stack en kniv i honom häromkvällen. Han kom förbannat olägligt!»
Jag kunde nu behärska mig; jag skulle få veta något.
»En dam?» framkastade jag.
»Ja, och en skönhet», försäkrade han. »Men ni har sett henne.»
»Å, var det vid tebjudningen, då några av era vänner kommo på orätt sida om tebordet?»
»Vad kan man vänta annat av sådana galningar som Detchard och De Gautet? Jag önskar att jag hade varit med där?»
»Nå, hertigen tränger sig emellan, säger ni?»
»Ja… det vill säga…» sade Rupert fundersamt — »det är väl ändå inte riktigt sant. Det är jag, som vill tränga mig emellan.»
»Och hon föredrar hertigen?»
»Ja, hon är nog dum. — Tänk nu på mitt förslag», sade
