Jag lämnade Sapt biljetten, men allt vad den oböjliga gamla själen hade att svara på detta ömmande klagorop var:
»Vems fel var det, att hon kom dit?»
Men som jag själv icke var utan fel, tog jag mig friheten tycka synd om Antoinette de Mauban.
XVI.
EN FÖRTVIVLAD PLAN
Sedan jag varit ute och ridit och visat mig offentligt i Zenda och där samtalat med Rupert Hentzau, var det naturligtvis icke längre värt att förege sjukdom. Jag märkte verkan av detta ändrade förhållande på garnisonen på Zendas slott, av vilken man sedan icke såg till några ute; och några av mitt folk, som kommo i närheten av slottet, inberättade, att den yttersta vaksamhet rådde där. Rörd som jag kände mig av madame de Maubans vädjan till mig, tycktes jag lika maktlös att göra något för henne, som jag hade visat mig vara att hjälpa kungen. Michael trotsade mig, och ehuru även han hade visat sig utomhus, hade han med större likgiltighet för skenet, än han dittills visat, icke gjort sig besvär att skicka någon ursäkt för sin underlåtenhet att göra konungen sin uppvaktning.
Tiden förgick i overksamhet ehuru varje ögonblick var dyrbart; ty jag icke blott hade att trotsa den nya fara, som oron över mitt försvinnade framkallade, utan därtill hade i Strelsau uppstått stort missnöje över min fortsatta frånvaro från staden. Detta missnöje skulle ha varit ännu större, om det icke varit känt, att Flavia var hos mig; och av detta skäl lät jag henne även stanna, ehuru jag icke tyckte om att ha henne där det var fara å färde, och fastän varje dag som gick av vår ljuva samvaro frestade på min förmåga att uthärda, så att den var nära att brista. Därtill kom som ännu en svårighet, att intet annat kunde tillfredsställa mina rådgivare Strakencz och kanslern — vilken sistnämnde kom särskilt från Strelsau för att göra mig en enträgen föreställning — än att jag skulle bestämma en dag för det offentliga firandet av min trolovning, en ceremoni som i Ruritanien anses nära nog lika bindande och viktig som själva vigseln. Och med Flavia vid min sida
