lande upplyst, som om vi firade en munter fest; på samma sätt skulle det fortgå hela natten med musik och folkvimmel. Strakencz skulle befinna sig där och om möjligt dölja vår avmarsch för Flavia. Och om vi icke återvände följande morgon, skulle han öppet och manstarkt marschera på slottet och fordra utlämnandet av konungens person. Om Svarte Michael icke vore där, vilket jag ej trodde han skulle vara, skulle marskalken så fort som möjligt föra Flavia till Strelsau och där kungöra Svarte Michaels förräderi och konungens förmodade död samt samla alla hederliga och trogna undersåtar kring prinsessans fana. Och detta var uppriktigt sagt den enligt min tro sannolikaste utgången på saken. Jag hyste nämligen starka tvivel, att vare sig kungen, Svarte Michael eller jag hade mer än en dag kvar att leva. Om Svarte Michael bleve dödad, om jag, »komedianten», dräpte Rupert Hentzau med min egen hand och sedan stupade själv, så vore det ju möjligt, att ödet skulle förfara så milt med Ruritanien som man kunde hoppas, trots att det krävde konungens liv; och jag var icke vid lynne att göra några invändningar mot att ödet handskades på detta sätt med mig.
Det var sent, då vi slutade våra överläggningar, och jag begav mig till prinsessans våning. Hon var tankfull denna afton; men då jag lämnade henne, slog hon armarna kring mig och strålade för ett ögonblick upp av blygsam glädje, när hon satte en ring på mitt finger. Jag bar konungens ring, men jag hade även på mitt lillfinger en slät guldring, på vilken stod ingraverat vår familjs valspråk: »Nil Quæ Feci»[1] Jag tog denna ring och satte den på hennes hand och lät henne därpå förstå, att jag måste gå. Hon drog sig undan och stod och såg på mig med beslöjade ögon.
»Bär denna ring, även om ni bär en annan, då ni är drottning», sade jag.
»Vilken annan ring jag än kommer att bära, skall denna följa mig till min död och efter döden», svarade hon och kysste ringen.
- ↑ Det är ett intet, vad jag uträttat.
