FÅNGEN PÅ SLOTTET ZENDA
I.
FAMILJEN RASSENDYLL — JÄMTE ETT ORD OM ELPHBERGARNA.
Jag kan just undra, när du tänker börja göra någonting, Rudolf?» sade min brors hustru.
»Min kära Rose», svarade jag och lade ifrån mig äggskeden, »varför i all världen skulle jag göra något? Jag för ett angenämt liv, jag har inkomster, som nästan förslå för mina behov — fullt förslå aldrig någons inkomster, som du vet — jag kan glädja mig åt en avundsvärd social ställning, jag är bror till lord Burlesdon och svåger till den högst förtjusande dam, som är hans grevinna — jag skulle tro det är tillräckligt!»
»Du är tjugunio år», anmärkte hon, »och ännu har du inte gjort något annat än…»
»Gått och slagit dank? Det är sant. Vår familj behöver inte göra någonting.»
Detta sista yttrande förargade Rose en smula, ty alla veta — och därför kan det icke ligga något ont uti att här framhålla det — att hur söt och fulländad hon än är i sig själv, så står knappast hennes familj så högt som familjen Rassendyll. Förutom sina tilldragande egenskaper ägde hon stor förmögenhet, och min bror Robert var nog klok att icke så mycket fästa sig vid hennes anor. Anor äro verkligen en sak rörande vilken Roses följande anmärkning innebar någon sanning.
»Familjer av hög börd äro i allmänhet de sämsta av alla», sade hon.
Jag strök mitt hår: jag visste fullkomligt vad hon menade.
