Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs
125
JAG TRÄNGER IN I KUNGENS FÄNGELSE

»Här är mörkt, lampan har slocknat. Har du något ljus?» frågade en annan röst — Bersonins.

De hade antagligen ett ljus men skulle aldrig komma att använda det. Det avgörande ögonblicket var nu inne, jag rusade utför trappan och kastade mig mot dörren. Bersonin hade dragit ifrån regeln och dörren gav vika för min häftiga stöt. Belgiern stod där med värjan i handen, Detchard satt på en brits vid väggen. I sin häpnad över att få se mig ryggade Bersonin tillbaka, och Detchard sprang upp för att ta sitt vapen. Jag rusade vilt på belgiern, han vek undan för mig och jag drev honom mot väggen. Han var ingen fäktare, om han än kämpade tappert, och på ett ögonblick låg han på golvet framför mig. Jag vände mig om — Detchard fanns icke där. Trogen sina order hade han icke riskerat en strid med mig utan genast rusat fram till dörren till kungens rum, öppnat den och smällt igen den efter sig. Han höll nu på med någonting därinne.

Han skulle helt säkert ha dödat konungen och kanske även mig, hade det icke varit för en hängiven man, som offrade sitt liv för konungen. När jag slog upp dörren, visade sig följande syn för mig. Kungen stod i ett hörn av rummet; bruten av sjukdom kunde han icke göra något, hans fjättrade händer rörde sig förgäves upp och ned och han skrattade hemskt i halvt vansinnig yrsel. Detchard och läkaren voro mitt i rummet; läkaren hade kastat sig mot mördaren och höll fast hans händer för ett ögonblick. Men Detchard ryckte sig lös från det svaga greppet, och då jag kom in, stack han sin värja genom den olyckliga mannen.

Därpå vände han sig mot mig med utropet:

»Äntligen!»

Vi korsade våra klingor. Genom en lycklig slump bar varken han eller Bersonin revolvrarna på sig. Jag fann dem sedan liggande laddade på spiskransen i ytterrummet alldeles invid dörren och nära till hands; men genom att rusa in så häftigt hindrade jag dem att komma åt revolvrarna. Nu stodo vi man mot man och började vår tvekamp, tyst, allvarligt och hårdnackat. Jag minns föga mer, än att han var mig vuxen som fäktare, nej mer än så, ty han kände fler finter än jag; han drev mig tillbaka mot gallret framför »Jakobs stege», och jag såg honom småle, då han sårade mig i vänstra armen.

Jag tillmäter mig ingen ära av denna strid. Jag tror, att han skulle ha blivit min överman och stuckit ned mig och sedan begått sin mordgärning mot konungen, ty han