försedda med pikar. De stodo hopträngda, sträckte vapnen framför sig och deras ansikten voro bleka och ängsliga. De sågo helt enkelt så skräckslagna ut, som jag någonsin sett några karlar göra, de stirrade förfärade på en man, som stod mitt på bryggan med värjan i handen. Rupert Hentzau hade endast på sig byxorna och skjortan; skjortan var alldeles nedstänkt med blod, men hans lediga och livliga hållning visade, att han själv antingen alls icke blivit träffad eller också endast fått någon obetydlig skråma. Där stod han nu och behärskade bryggan och utmanade dem eller snarare bad dem skicka till honom Svarte Michael; och i saknad av eldvapen höllos de i schack av den ursinniga mannen och vågade icke anfalla honom. De viskade sins emellan, och längst bort såg jag min vän Johan stödjande sig mot dörrposten och med en näsduk avtorkande blodet, som rann från ett sår på kinden.
En underbar slump hade gjort mig till herre över situationen. De fega stackarna skulle lika litet våga göra mig motstånd som de vågade angripa Rupert. Jag behövde bara lyfta min revolver för att skicka honom att göra upp räkenskapen för de synder, med vilka han belastat sig. Han visste icke ens av att jag var där. Jag gjorde emellertid ingenting — varför, vet jag knappt ännu i dag. Jag hade dödat en förut i natt genom överrumpling och en annan snarare genom tur än skicklighet — kanske var detta orsaken. Hur stor usling han än var, tyckte jag icke om att vara en av hopen mot honom — kanhända var det därför jag förhöll mig overksam. Men starkare än någon av dessa återhållande känslor inverkade en nyfikenhet och en förtrollning, som höllo mig fastnaglade, där jag stod och avvaktade utgången av detta spännande drama.
»Michael, din hund! Michael! Om du kan stå på benen, så kom fram!» skrek Rupert; och då han tog ett steg framåt, drog skaran av tjänare sig något undan för honom. »Michael, din bastard, kom fram!»
Dessa smädelser besvarades av ett vilt rop från en kvinna:
»Han är död! Min gud, han är död!»
»Död!» skrek Rupert. »Jag träffade bättre än jag trodde!»
Han skrattande triumferande och fortfor:
»Ned med vapnen därborta! Nu är jag er herre! Ned med vapnen, säger jag!»
Jag tror, att de skulle ha lytt honom, om icke, medan han talade, något annat hade inträffat. Först hördes ett avlägset ljud liksom av rop och bultningar på andra sidan slot-
