vinna på honom. Jag höll mig en stund tyst, men då vi kommit om hörnet av det gamla borgtornet, ropade jag:
»Vänta, Rupert, vänta!»
Jag såg honom kasta en blick tillbaka, men fortfara att simma. Han var nu framme vid kanten och letade, gissade jag, efter ett ställe, där han kunde klättra upp. Jag visste, att det icke fanns något annat ställe än där mitt tåg förmodligen ännu hängde kvar efter mig. Han skulle hinna det före mig. Kanske skulle han icke få tag i det, kanske skulle han finna det, och om han drog upp det efter sig, skulle han få ett stort försprång. Jag uppbjöd all min återstående styrka, och slutligen började jag vinna på honom, då han, som var upptagen av sitt sökande, omedvetet saktade farten.
Å, nu fann han tåget! Han uppgav ett lågt triumfrop. Han fattade i tåget och började äntra upp. Jag var tillräckligt nära för att höra honom mumla: »Hur har det här tåget kommit hit?» Jag var nu framme vid tåget, och han, som hängde halvvägs över vattnet, såg mig; men jag kunde icke nå honom.
»Hallå! Vem där?» frågade han obehagligt överraskad.
Jag tror, att han ett ögonblick tog mig för konungen, och jag vågar påstå, att jag var tillräckligt blek för att ge skäl till det antagandet; men ögonblicket därpå utbrast han:
»Kors, det är ju komedianten! Hur har ni kommit hit?»
Därmed kom han upp på stranden.
Jag fattade i tåget, men dröjde en stund. Han stod på stranden med värjan i hand och kunde klyva mitt huvud eller genomborra mitt hjärta, då jag kom upp. Jag släppte tåget och svarade:
»Det gör detsamma, men då jag väl är här, tror jag att jag stannar en stund.»
Han smålog ned mot mig.
»De här kvinnorna ä’ då ena fördömda…», började han, då plötsligt den stora slottsklockan begynte ringa ursinnigt och ett högljutt skrikande hördes från vallgraven.
Rupert smålog åter och vinkade med handen åt mig.
»Jag skulle gärna kämpa en dust med er, men det börjar bli litet för hett här», sade han och försvann ovanför mig.
Utan en tanke på faran fattade jag ögonblickligen i tåget. Jag såg honom hundra fot längre bort springande som en hjort för att söka skydd i skogen. För en gång hade Rupert Hentzau för sin del föredragit försiktighet. Jag rusade efter honom, uppmanande honom att stanna, men han ville
