ej. Osårad och kraftig vann han på mig för varje steg; men glömmande allt annat i världen utom honom och min törst efter hans blod, skyndade jag på, och snart dolde Zendaskogens djupa skuggor oss båda, den förföljde och förföljaren.
Klockan var nu tre, och det började dagas. Jag befann mig på en lång och rak väg, beväxt med gräs, och ett par hundra fot framför mig sprang unga Rupert med lockarna böljande för den friska brisen. Jag var trött och flämtade; han såg sig om och vinkade åter mot mig. Han hånade mig, ty han såg, att han hade större hastighet. Jag var tvungen att stanna och hämta andan. Ögonblicket därpå vek Rupert av skarpt åt höger och försvann ur min åsyn.
Jag trodde, att allt nu var förbi, och djupt förargad sjönk jag ned på marken. Men jag rusade strax upp igen, ty genom skogen trängde ett skrik — en kvinnas skrik. Uppbjudande mina sista krafter sprang jag på dit, där han hade vikit av, vek själv av och fick se honom på nytt. Men ack! jag kunde icke nå honom. Han höll på att lyfta ned en flicka från hennes häst; det var utan tvivel hennes skrik jag hört. Hon såg ut att vara dotter till någon mindre lantbrukare eller bonde. Hon bar en korg på armen och var troligen på väg till torget i Zenda, ridande på en stark och väl byggd häst. Rupert lyfte ned henne trots hennes skrik; hon hade blivit skrämd vid hans anblick, men han behandlade henne vänligt, skrattade och kysste henne och gav henne pengar. Därpå hoppade han upp på hästen, satte sig vänd åt sidan som en kvinna till häst och inväntade sedan mig. Men jag å min sida stod och inväntade honom.
Om en stund red han emot mig, men höll sig likväl på avstånd. Han lyfte upp handen och sade:
»Vad gjorde ni på borgen?»
»Jag dödade tre av era vänner.»
»Vad säger ni! Ni var således nere i fängelset?»
»Ja.»
»Och kungen?»
»Detchard sårade honom, innan iag hann döda Detchard, men jag hoppas innerligt, att kungen är vid liv.»
»Ni är en narr», sade Rupert muntert.
»Jag gjorde en sak till.»
»Vad då?»
»Jag skonade ert liv. Jag stod bakom er på vindbryggan med en revolver i handen.»
»Verkligen? Jag var då på min ära mellan två eldar!»
