Fritz att sätta efter honom. Men Fritz höll in sin häst, hoppade av, sprang fram till mig och föll på knä, i det han slog armen kring mig. Det var sannerligen på tiden, ty såret, som Detchard tillfogat mig, hade gått upp och mitt blod sipprade ned på marken.
»Lämna mig er häst!» utropade jag, slet mig lös från honom och steg upp stapplande.
Mitt ursinne gav mig styrka att komma fram till hästen, men där stupade jag. Fritz föll åter på knä bredvid mig.
»Fritz!»
»Ja, ja, kära vän!» svarade han milt som en kvinna.
»Är kungen vid liv?»
Han torkade mina läppar med sin näsduk och lutande sig ned kysste han min panna.
»Ja, tack vare den ridderligaste ädling, som finnes, lever kungen ännu», svarade han sakta.
Den lilla bondflickan stod i vår närhet och grät av förskräckelse och spärrade upp ögonen av förvåning; ty hon hade sett mig i Zenda, och var jag icke, hur blek, våt, smutsig och blodig jag än var, i alla fall kungen?
När jag hörde att kungen levde, försökte jag ropa ett »hurra!», men jag kunde icke tala, utan sjönk med huvudet ned i Fritz’ armar och slöt suckande till ögonen. För att icke Fritz skulle tänka illa om mig, öppnade jag åter ögonen och försökte ännu en gång ropa »hurra!». Men jag förmådde icke, och trött och frusen tryckte jag mig intill Fritz för att söka värme hos honom, slöt ögonen och somnade.
XX.
FÅNGEN OCH KUNGEN
För att fullt fatta vad som hade tilldragit sig på Zendas borg är det nödvändigt att komplettera min skildring av vad jag själv såg och gjorde under denna natt med att i korthet berätta vad jag sedermera fick veta av Fritz och madame de Mauban. Den senares berättelse förklarade tydligt hur det kom sig, att de rop, som jag hade anordnat som en krigslist, hade blivit en fasansfull: verklighet, kommit i förtid och därigenom, som det till en början tycktes, förstört våra förhoppningar, under det att de till sist i stället hade gynnat dem.
