Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs
8
FÖRSTA KAPITLET

»Jag är så glad över att Robert är svarthårig», utbrast hon.

I samma ögonblick kom Robert (som stiger upp klockan sju och arbetar före frukosten) in i rummet. Han kastade en blick på sin hustru; en lätt rodnad låg på hennes kind, han klappade den smekande.

»Hur är det fatt, min vän?» frågade han.

»Hon tycker inte om, att jag inte gör något och att jag har rött hår», sade jag i förnärmad ton.

»Å, naturligtvis rår han inte för att han har rött hår», medgav Rose.

»Det sticker vanligen fram en gång i varje generation», sade min bror. »Så är det med näsan också. Rudolf har fått dem båda.»

»Jag önskar att de inte stucke fram alls», sade Rose, ännu röd.

»Det är inte utan att jag själv tycker om dem», sade jag och steg upp och bugade mig för grevinnan Amelias porträtt. Min svägerska lät höra ett otåligt utrop.

»Du kunde gärna ta bort det där porträttet, Robert», sade hon.

»Men kära du!» utropade han.

»För Guds skull!» tillade jag.

»Så kunde det bli glömt», fortfor hon.

»Knappast — med Rudolf i närheten», sade Robert och skakade på huvudet.

»Varför bör det bli glömt?» frågade jag.

»Rudolf då!» utropade min svägerska och rodnade mycket intagande.

Jag skrattade och fortsatte med mitt ägg. Jag hade åtminstone lyckats få den frågan undanskjuten, vad jag borde göra (om jag nu äntligen skulle göra något). Och för att få slut på ordbytet — och även, det måste jag erkänna, för att förarga min lilla svägerska litet mera — yttrade jag:

»Jag tycker rätt mycket om att själv vara en Elphberg.»

Då jag läser en historia, hoppar jag över förklaringarna, men när jag börjar skriva en, finner jag, att jag måste ha en förklaring. Ty det är en tydlig sak, att jag måste förklara, varför min svägerska var förargad på min näsa och mitt hår, och hur jag vågade kalla mig en Elphberg. Hur framstående, det måste jag säga, familjen Rassendyll än varit under många släktled, kan dock helt naturligt icke litet blodsgemenskap, som det först kan tyckas, berättiga oss till skryt över en förbindelse med den ännu förnämligare ätten Elphberg eller att göra anspråk på att tillhöra detta