Det avsåg att göra slut på de efterforskningar rörande min vistelseort, med vilka polisprefekten i Strelsau antagligen ännu besvärades. Jag lät mustascher och pipskägg växa, och som jag har stark skäggväxt, voro de aktningsvärda nog, om än icke yppiga, då jag anlände till Paris och sökte upp min vän George Featherly.
Mitt samtal med honom utmärkte sig huvudsakligen för det antal motvilliga men nödvändiga lögner jag drog fram med, och jag drev obarmhärtigt med honom, då han talade om att han fått för sig, att jag hade följt madame de Mauban i spåren till Strelsau. Det visade sig, att hon var återkommen till Paris men levde i stor ensamhet, något som skvallret icke hade svårt att förklara. Visste icke alla människor av hertig Michaels förräderi och död? George bad emellertid Bertram Bertrand vara vid gott hopp, »ty», sade han bekymmerslöst, »en levande poet är alltid bättre än en död hertig». Därpå vände han sig till mig och frågade:
»Vad har du gjort med dina mustascher?»
»Sanningen att säga», svarade jag och tog på mig en listig min, »kan man ibland ha sina skäl att vilja ändra utseende. Men skägget håller på och växer till igen allt vad det hinner.»
»Då var jag ändå inte på så orätt spår! Om det inte var den vackra Antoinette, så var det väl någon annan tjuserska?»
»Det är alltid en tjuserska med i spelet», svarade jag lakoniskt.
Men George lät sig icke nöja, förrän han hade lockat ur mig — han var mycket stolt över sin skarpsinnighet — en absolut uppdiktad kärleksaffär med lämplig anstrykning av skandal, som hade hållit mig kvar hela denna långa tid i Tyrolens fridfulla trakter. I utbyte mot denna historia undfägnade George mig med en hel del vad han kallade »intima upplysningar», som voro kända endast inom den diplomatiska världen, om det verkliga förloppet av tilldragelserna i Ruritanien med intriger och motintriger. Enligt hans åsikt, sade han med en betydelsefull nick, kunde det sägas mera till förmån för Svarte Michael än allmänheten trodde; och han antydde som en väl grundad misstanke, att den hemlighetsfulla fången i Zenda, om vilken tidningarna haft så mycket att förmäla, alls icke var någon man, utan — här hade jag svårt att icke småle — en kvinna förklädd till karl, och att rivaliteten mellan konungen och hans bro-
