der om den imaginära damens ynnest låg under deras misshälligheter.
»Det var kanske madame de Mauban», framkastade jag.
»Nej visst inte», svarade George bestämt. »Antoinette de Mauban var svartsjuk på henne och förrådde för den skull hertigen för konungen. Som en bekräftelse på vad jag säger är det väl bekant, att prinsessan Flavia nu är ytterligt kallsinnig mot konungen efter att förut ha visat sig hysa de varmaste känslor för honom.»
Jag bytte nu om samtalsämne för att slippa längre höra Georges »inspirerade» villfarelser. Men om diplomaterna aldrig få veta mera, än det hade lyckats dem att utforska i denna sak, förefalla de mig att vara en något dyrbar lyx.
Medan jag var i Paris, skrev jag till Antoinette, ehuru jag icke vågade uppsöka henne. Jag fick ett mycket vänligt svar, vari hon försäkrade mig, att hon på grund av konungens ädelmod och vänlighet mot henne lika väl som av hänsyn till mig ansåg sig förpliktad att iakttaga absolut tystnad. Hon uttryckte sin avsikt att slå sig ned på landet och draga sig helt och hållet tillbaka från umgängeslivet. Jag har aldrig hört, huruvida hon förverkligade sina planer, men då jag sedan icke sett till henne eller hört talas om henne, är det antagligt, att hon gjorde det. Det kan icke råda något tvivel om, att hon var djupt fäst vid hertigen av Strelsau, och hennes uppförande vid hans död bevisade, att icke ens kännedomen om hans verkliga karaktär förmådde i hennes hjärta kväva känslan av kärlek och tillgivenhet för honom.
Jag hade ännu en strid att utkämpa, en strid som jag visste skulle bli allvarlig och nödvändigt sluta med mitt fullständiga nederlag. Återkom jag icke från Tyrolen utan att ha gjort några studier rörande dess invånare, institutioner, natur, fauna, flora och andra markvärdigheter? Hade jag icke helt enkelt förspillt tiden på mitt vanliga lättsinniga och onyttiga sätt? Jag måste erkänna, att min svägerska skulle komma att se saken på det sättet, och mot en dom grundad på sådana påtagliga bevis kunde jag icke försvara mig. Det är således antagligt, att jag infann mig i Park Lane tämligen skamsen och tafatt. Men mitt mottagande blev på det hela icke så farligt, som jag hade fruktat. Det visade sig, att jag hade gjort, icke vad Rose önskade, men — det näst bästa — vad hon förespådde. Hon hade förklarat, att jag icke skulle komma att göra några anteckningar eller iakttagelser eller samla något material. Min
