bror däremot hade varit nog svag att påstå, att jag till sist hade fattat en verkligt allvarlig föresats.
Då jag återvände tomhänt, gick Rose så helt upp i sin triumf över sin man, att hon lät mig slippa ifrån mycket billigt och egentligen endast förebrådde mig min försumlighet att icke underrätta mina närmaste om min vistelseort.
»Vi ha förspillt rysligt mycket tid på att söka få reda på dig», sade hon.
»Ja, jag vet det», svarade jag. »Hälften av våra ambassadörer har haft ett besvärligt liv för min skull. George Featherly har talat om det för mig. Men varför behövde ni vara oroliga? Jag kan nog sköta mig själv.»
»Å, det var inte det», utbrast hon spotskt, »men jag ville meddela mig med dig angående sir Jacob Borrodaile. Ser du, han har fått en beskickning, det vill säga han får den om en månad, och han skrev och uttalade sin förhoppning, att du skulle följa med honom.»
»Vart skall han?»
»Han skall efterträda lord Topham i Strelsau», svarade hon. »Du kunde aldrig komma till en trevligare plats, om man undantar Paris.»
»Strelsau! Hm!» sade jag och kastade en blick på min bror.
»Å, det gör ingenting!» utbrast Rose otåligt. »Nå, du reser dit, inte sant?»
»Jag vet inte, om jag bryr mig om det!»
»Å, du är för odräglig!»
»Jag tror inte jag kan fara till Strelsau. Min kära Rose, skulle det vara… vara passande?»
»Å, det är ingen, som längre kommer ihåg den där ledsamma gamla historien.»
Jag tog då ur fickan upp ett porträtt av konungen av Ruritanien. Det hade tagits en eller två månader före hans tronbestigning. Hon kunde icke missförstå min mening, då jag räckte henne det och sade:
»Ifall du inte sett eller lagt märke till Rudolf den femtes porträtt, så är här ett. Tror du inte man skulle påminna sig historien, om jag visade mig vid hovet i Ruritanien?»
Min svägerska såg på porträttet och därpå på mig.
»O himmel!» sade hon och kastade fotografien på bordet.
»Vad säger du om saken, Bob?» frågade jag.
Burlesdon steg upp, gick till ett hörn av rummet och letade bland en hop tidningar och kom snart tillbaka med
