och hat. Var är unge Rupert Hentzau — ynglingen, som så när hade tagit mitt liv? När hans namn kommer för mig, känner jag min hand gripa efter värjan och blodet strömmar hastigare i mina ådror; ödets vink — aningen — liksom blir starkare och bestämdare och viskar envist i mitt öra, att jag ännu har en sak ouppgjord med unge Rupert. Därför övar jag mig flitigt i vapnens bruk och söker hålla den dag på avstånd, då jag måste säga farväl åt ungdomskraften.
Varje år sker ett avbrott i mitt lugna liv. Då reser jag till Dresden och mötes där av min goda vän och följeslagare Fritz von Tarlenheim. Senast vi träffades, åtföljdes han av sin vackra hustru, Helga, och ett muntert jollrande barn. Fritz och jag äro vid dessa möten tillsammans under en veckas tid, och jag får höra allt vad som händer i Strelsau; på aftnarna, under det vi promenera och röka tillsammans, tala vi om Sapt och konungen och ofta om unge Rupert, och när det lider inpå småtimmarna, tala vi slutligen om Flavia. Vart år för Fritz med sig en liten ask till Dresden. I den ligger en röd ros och kring stjälken är fäst en panpersremsa, på vilken står skrivet: »Rudolf — Flavia — för evigt». Och jag skickar en liknande hälsning tillbaka med honom. Denna hälsning och ringarna äro allt, som nu binder mig och Ruritaniens drottning vid varandra. Ty hon har — och jag aktar henne därför så mycket högre — handlat så, som hennes plikt mot sitt land och sin ätt bjöd henne, och är nu konungens gemål, knytande bandet mellan honom och hans undersåtar fastare genom den kärlek, de hysa till henne, och genom sin självuppoffring skänkande frid och lugna dagar åt tusenden. Det finns stunder, då jag icke vågar tänka därpå, men det finns även stunder, då min själ kan höja sig dit, där hennes alltid dväljes; då kan jag tacka Gud, att jag älskar den ädlaste, den mest intagande och sköna dam i världen och att i min kärlek ej låg något, som kom henne att svika sin höga plikt.
Skall jag återse hennes ansikte — hennes bleka ansikte med det härliga håret? Därom vet jag intet: ödet har icke givit någon antydan, mitt hjärta har ingen förkänsla, jag vet det ej. I denna värld sker det kanhända aldrig, ja så gott som säkert aldrig. Och är det möjligt, att någonstädes och på ett sätt, varom våra vid stoftet bundna sinnen icke ha någon föreställning, hon och jag åter skola sammanträffa, utan att något där ställer sig mellan oss och för-
