II.
OM HÅRFÄRGEN HOS MÄN
Det var en grundsats hos min morbror William, att man aldrig bör färdas över Paris utan att tillbringa tjugufyra timmar där. Morbror William talade på grund av mogen världserfarenhet, och jag gjorde hans råd heder genom att för ett dygn ta in på Le Continental på väg till — Tyrolen. Jag sökte upp George Featherly vid engelska legationen, och vi åto en liten middag tillsammans på Durands och tittade sedan in på Operan; därpå intogo vi en liten supé och uppsökte slutligen Bertram Bertrand, en versifikatör av något rykte och Pariskorrespondent till The Critic. Han hade en synnerligen trevlig liten våning, och vi träffade där några hyggliga kamrater, som sutto och rökte och pratade. Men det slog mig, att Bertram själv visade sig frånvarande och nedstämd, och då alla utom vi hade gått, skämtade jag med honom över hans tungsinta grubbel. Han kämpade emot en stund, men till sist kastade han sig på en soffa och utbrast:
»Nåja, du har rätt. Jag är kär — infernaliskt kär!»
»Å, så mycket bättre poesi kommer du då att skriva», sade jag tröstande.
Han for med handen genom håret och rökte ursinnigt. George Featherly, som stod med ryggen mot kaminfrisen, log försmädligt.
»Är det den där gamla historien», sade han, »kan du gärna slå den ur hågen. Hon lämnar Paris i morgon.»
»Det vet jag», snäste Bertram.
»Inte för att det skulle göra någon skillnad, om hon stannade», fortfor George obarmhärtigt. »Hon flyger högre än till tidningsmannayrket, min gosse.»
»Det vore bra mycket intressantare för mig, om jag kunde få veta, vem herrarna tala om», förklarade jag.
»Antoinette Mauban», sade George.
»De Maubam», brummade Bertram.
»Åhå!» sade jag, utan att fästa mig vid frågan om de. »Du menar väl aldrig, Bert…?»
»Kan ni inte låta mig vara i fred?»
