av folkskygghet, behövde han bara gå över vindbryggan och draga upp den efter sig (den gick på rullar), och det fordrades ett regemente och ett kanonskott för att få ut honom. Jag gick där och gladde mig åt att den stackars Svarte Michael, om han nu icke kunde få varken tronen eller prinsessan, åtminstone hade ett lika vackert residens som trots någon europeisk prins.
Snart kom jag in i skogen och gick en timmes tid eller mera i dess svala, dunkla skugga. De resliga träden snärjde ihop sina kronor över mitt huvud, och solljuset silade sig genom dem i fläckar glänsande som diamanter och knappast större. Jag var alldeles förtjust i platsen, jag slog mig ned med ryggen mot en stubbe, sträckte ut benen, och hängav mig åt den ostörda njutningen av skogens storslagna skönhet och av en god cigarr. Och då jag rökt cigarren till slut och, förmodar jag, insupit all den naturskönhet jag kunde, föll jag i den ljuvaste sömn, utan att ägna minsta tanke åt mitt tåg till Strelsau och den hastigt förflytande eftermiddagen. Att ägna någon tanke åt ett bantåg på en sådan plats skulle rent av ha varit en hädelse. I stället började jag drömma om att jag var gift med prinsessan Flavia och bodde på slottet Zenda och tillbragte hela dagar med min älskade på de små skogsängarna — vilket utgjorde en högst angenäm dröm. Jag höll just på och tryckte en glödande kyss på prinsessans förtjusande läppar, då jag hörde — och rösten tycktes först utgöra en del av drömmen — någon utbrista i sträv och skärande ton:
»Det var då märkvärdigt — raka honom och han är kungen upp i dagen!»
Tanken föreföll besynnerlig nog för en dröm: genom att uppoffra mina yviga mustascher och mitt omsorgsfullt spetsade hakskägg skulle jag förvandlas till en monark! Jag skulle just till att kyssa prinsessan igen, då jag, mycket motvilligt, kom till den slutsatsen, att jag var vaken.
Jag slog upp ögonen och såg två män stå och betrakta mig mycket nyfiket. Båda buro jaktdräkter och bössor. Den ene var tämligen kort till växten och mycket grovt byggd, med stort, klotrunt huvud, borstlika grå mustascher och små ljusblå ögon, något blodsprängda. Den andre var en smärt ung man av medellängd, mörk och med elegant, förnäm hållning. Jag tog den ene för en gammal militär, den andre för en fin man, van att röra sig i goda samhällskretsar, men icke främmande för soldatlivet han heller. Det visade sig efteråt, att jag gissat rätt.
