tömde den och kastade den från sig, varpå han lade huvudet mot armarna på bordet.
Och vi drucko för ljuva drömmar åt hans majestät — och det är allt vad jag kommer ihåg av den aftonen. Kanske är det tillräckligt.
IV.
KUNGEN UPPFYLLER SITT AVTAL
Om jag hade sovit en minut eller ett år, visste jag inte.
Jag spratt upp ur sömnen med en rysning; mitt ansikte, hår och kläder runno av vatten, och framför mig stod gamle Sapt med ett hånleende i ansiktet och en tom pyts i handen. På bordet bredvid honom satt Fritz von Tarlenheim, blek som ett spöke och svart som en korp under ögonen.
Jag sprang upp förargad.
»Ert skämt går för långt!» utropade jag.
»Seså, vi ha inte tid att gräla nu. Ingenting annat kunde få liv i er. Klockan är fem.»
»Tack så mycket, överste Sapt…» började jag åter, het till sinnet, ehuru jag kände mig ovanligt kall i kroppen.
»Rassendyll», avbröt Fritz och hoppade ned från bordet och tog mig i armen, »se där!»
Kungen låg rak lång på golvet. Hans ansikte var rött som hans hår, och han andades tungt. Sapt, den respektlösa gamla hunden, gav honom en kraftig spark. Han rörde sig icke, och den tunga andhämtningen fortfor. Jag såg att hans ansikte och huvud voro våta, liksom mina.
»Vi ha hållit på en halvtimme med honom», sade Fritz.
»Men så drack han också tre gånger så mycket som någon av er», brummade Sapt.
Jag föll på knä och kände på hans puls. Den var oroande svag och långsam. Vi tre stodo där och betraktade varandra.
»Var den möjligen tillsatt med något gift — den sista vinbuteljen?» frågade jag med en viskning.
»Jag vet inte», sade Sapt.
»Vi måste skicka bud på en läkare.»
»Det finns ingen på närmare håll än en mil, och ingen läkare i världen skulle kunna få honom till Strelsau i dag.
