Plötsligt slog Fritz sig på låret och utbrast:
»Men vakten, hedersvakten! De komma att upptäcka et!»
»Ånej, vi vänta inte på dem. Vi rida till Hofbau och stiga på ett tåg där. När de komma, är fågeln redan utflugen ur boet.»
»Men kungen då?»
»Kungen förvara vi i vinkällaren. Jag bär honom dit nu.»
»Men om man finner honom?»
»Det gör man inte. Hur skulle man kunna det? Josef får hålla dem på avstånd.»
»Men…»
Sapt stampade med foten.
»Det är ingen lek vi ha för oss», dundrade han. »Tror ni inte jag inser risken? Finner man honom, så är han inte värre däran, än om han inte blir krönt i dag i Strelsau.»
Därmed kastade han upp dörren, böjde sig ned och lyfte med en styrka, som jag aldrig kunnat ana hos honom, upp kungen på sina armar. Då han gjorde detta, visade sig den gamla kvinnan, skogvaktare Johans mor, i dörröppningen. Hon stod där ett ögonblick, varpå hon vände sig om och utan något tecken till förvåning klampade i väg utför korridoren.
»Hörde hon?» sade Fritz.
»Jag skall tysta munnen på henne!» sade Sapt barskt och bar bort kungen.
Jag för min del satt där halvt bedövad, medan Josef klippte och rakade mitt skägg, till dess mina mustascher och mitt pipskägg tillhörde vad som varit och mitt ansikte var kalt som kungens. Då Fritz såg mig på detta sätt, drog han en suck av lättnad och utbrast:
»Sannerligen tror jag inte vi komma att lyckas!»
Klockan var nu sex, och vi hade ingen tid att förlora. Sapt förde mig in i kungens rum, och jag klädde mig i en gardesöverstes uniform; under det jag drog på mig kungens stövlar, frågade jag Sapt, vad han hade gjort med den gamla kvinnan.
»Hon svor på att hon inte hade hört något», sade han, »men för säkerhetens skull band jag hennes händer och fötter, stoppade en näsduk i munnen på henne och låste in henne i kolkällaren, dörren bredvid kungens. Josef får se till dem sedan.»
Jag brast i skratt, och även gamle Sapt log barskt.
»När Josef talar om, att kungen redan givit sig i väg»,
