»Gud bevare konungen!»
Gamle Sapt drog munnen till ett småleende:
»Gud bevare dem båda!» viskade han. »Mod, gosse!» Och jag kände hur hans hand tryckte mitt knä.
V.
EN KUNGLIG STÄLLFÖRETRÄDARES ÄVENTYR
Med Fritz von Tarlenheim och överste Sapt tätt efter mig gick jag från byffén ut på perrongen. Det sista jag gjorde var att känna efter, att min revolver var till hands och sabeln lös i baljan. En grann skara av officerare och högre ämbetsmän stodo och väntade på mig och i spetsen för dem en ståtlig gammal man med militärisk hållning och bröstet fullt av ordnar och medaljer. Han bar den ruritanska orden Röda rosens gula och röda band, som i förbigående sagt även prydde mitt ovärdiga bröst.
»Marskalk Strakencz, viskade Sapt, och jag visste, att jag stod inför den ruritanska arméns mest beryktade veteran.
Omedelbart bakom marskalken stod en liten spenslig man i en fladdrande svart och karmosinröd dräkt.
»Rikskanslern», viskade Sapt.
Marskalken hälsade mig med några ord av undersåtlig trohet och framförde därpå en ursäkt från hertigen av Strelsau. Hertigen tycktes ha träffats av ett plötsligt illamående, som gjorde det omöjligt för honom att infinna sig vid stationen, men han anhöll om nådigt tillstånd att invänta hans majestät vid katedralen. Jag mottog mycket välvilligt den av marskalken framförda ursäkten, uttryckte mitt deltagande och blev föremål för artiga lyckönskningar av ett stort antal framstående personer. Icke en enda visade minsta misstanke, och jag kände mitt sinneslugn återvända och min häftiga hjärtklappning lägga sig. Men Fritz var ännu blek, och hans hand darrade som ett asplöv, då han räckte marskalken den.
Om en stund bildade vi procession och tågade ut genom stationsporten. Jag steg till häst, varvid marskalken höll stigbygeln åt mig. De civila stordignitärerna gingo till sina vagnar, och jag begav mig på min ritt genom stadens gator, med marskalken på min högra sida och Sapt, vilken såsom
