»Du skulle se blek ut du också, om du levde som han», lydde det högst respektlösa svaret.
»Han är tjockare än jag trodde», sade en annan.
»Han hade ändå ett par duktiga käkar under skägget», anmärkte en tredje.
»Han tar sig bättre ut i verkligheten än på fotografierna», sade en vacker flicka, mycket angelägen om att jag skulle höra henne. Det var förmodligen bara smicker.
Men trots dessa tecken till bifall och deltagande tog den stora massan av folket emot mig med tystnad och surmulna miner, och min kära broder Michaels porträtt prydde de flesta fönstren — ett ironiskt sätt att hälsa konungen. Det riktigt gladde mig, att den obehagliga anblicken besparats honom. Han hade ett häftigt lynne och skulle kanske icke ha tagit saken lika lugnt som jag.
Slutligen kommo vi fram till katedralen. Dess stora grå fasad, som var prydd med hundratals statyer och kunde skryta med ett par de finaste ekportar i Europa, reste sig nu för första gången framför mig, och en plötslig känsla av mitt djärva tilltag nästan överväldigade mig. Allt var endast som ett töcken för mig, då jag steg av hästen. Jag såg dunkelt marskalken och Sapt och dunkelt även skaran av präster i grann ornat, som väntade på mig. Och mina ögon voro skumma ännu, då jag gick uppför det stora skeppet med orgelns brus i mina öron. Jag såg ingenting av den lysande skara, som uppfyllde det, jag urskilde knappt kardinalens ståtliga gestalt, då han steg upp från sin ärkebiskopliga tron för att hälsa mig. Endast två ansikten bredvid varandra framstodo tydligt för mina ögon — en fickas ansikte, blekt och älskligt under en krona av Elphbergarnas praktfulla hår (ty hos en kvinna är det praktfullt) och en mans ansikte, vars blodfulla röda kinder, svarta hår och djupa mörka ögon sade mig, att jag äntligen stod inför min broder, Svarte Michael. Och då han fick se mig, bleknade ögonblickligt hans röda kinder och hans hjälm föll skramlande på golvet. Han hade enligt min tro intill detta ögonblick icke haft fullt klart för sig, att konungen verkligen hade kommit till Strelsau.
Av vad som sedan följde kommer jag inte ihåg någonting. Jag knäföll framför altaret, och kardinalen smorde mitt huvud. Därpå steg jag upp, sträckte fram handen och tog av honom emot Ruritaniens krona och satte den på mitt huvud och svor den gamla konungaeden; och jag (var det en synd, må den förlåtas mig) undfick det heliga sakramentet
