hörde leverop för Svarte Michael; men han satt, enligt vad Fritz talade om för mig, och bet naglarna som om han grubblat djupt, och till och med hans vänner tyckte, att han kunde ha visat sig litet hurtigare. Jag färdades nu i vagn, sittande bredvid prinsessan Flavia, och en rå sälle skrek:
»Nå, när blir bröllopet?»
Just som han sade detta, slog en annan honom i ansiktet och ropade:
»Leve hertig Michael!»
Prinsessan rodnade — det var en beundransvärd färgskiftning — och såg rakt framför sig.
Nu kände jag en svårighet, därför att jag hade glömt att fråga Sapt om mina känslor för prinsessan och hur långt det hade gått mellan henne och mig. Sannerligen, hade jag varit kungen, så ju längre det hade gått, desto mer skulle jag tyckt om det. Ty jag är inte någon kallsinnig man, och jag hade inte förgäves kysst prinsessan Flavia på kinden. Dessa tankar korsade min hjärna, men som jag inte var säker på hur jag hade det, sade jag ingenting; och om ett ögonblick vände sig prinsessan, som emellertid hade fattat sig, till mig och sade:
»Vet du, Rudolf, du är dig inte riktigt lik i dag.»
Saken i sig själv var icke förvånande, men anmärkningen var oroande.
»Du ser mera lugn och sansad ut», fortfor hon, »ja nästan nedtryckt, och så tycker jag att du är magrare. Det är väl aldrig möjligt, att du börjat ta någonting på allvar, säg?»
Prinsessan tycktes ungefär ha samma tanke om kungen som lady Burlesdon om mig.
Jag ryckte upp mig tillräckligt att kunna underhålla samtalet.
»Skulle du tycka om det?» frågade jag milt.
»Å, du känner ju mina tankar», sade hon och vände bort ögonen.
»Allt vad du tycker om är mig ett nöje att göra», sade jag, och då jag såg henne småle och rodna, tyckte jag, att jag skötte kungens spel mycket bra åt honom. Så fortfor jag och sade, vilket var fullkomligt sant:
»Jag kan försäkra dig, min kära kusin, att aldrig i mitt liv har jag känt mig så rörd av någonting som av det mottagande jag i dag fått.»
Hon log glädjestrålande, men på ett ögonblick blev hon allvarlig igen och viskade:
