När vi nästa gång stannade för att lyssna, hördes icke längre hovslagen, och vi redo nu med mindre fart. Men så hörde vi dem igen. Då hoppade Sapt ur sadeln och lade örat till marken.
»Det är två ryttare», sade han. »De ä' nu endast en kvarts mil efter oss. Gudskelov att vägen går i oupphörliga krökar och att vi ha vinden med oss.»
Vi redo på och tycktes komma bra undan. Vi hade nu kommit in i utkanten av Zendaskogen, och träden, som slöto sig allt tätare bakom oss genom vägens många slingringar, hindrade oss att se våra förföljare och dem att se oss.
Efter ännu en halvtimmes ritt kommo vi till ett vägskäl. Sapt höll in hästen.
»Vår väg går till höger», sade han. »Den till vänster leder till slottet. Båda vägarna äro omkring en mil långa. Stig av.»
»Men de komma på oss!» utbrast jag.
»Stig av!» upprepade han litet befallande, och jag lydde.
Tät skog sträckte sig ända till vägkanten. Vi ledde hästarna in i snåren, bundo en näsduk över deras ögon och stodo bredvid dem.
»Ni vill se, vilka de äro?» viskade jag.
»Ja, och vart de ämna sig», svarade han.
Jag såg att han hade revolvern i handen.
Ljudet av hästhovar kom allt närmare och närmare. Månen lyste nu klart och fullt och bredde sitt vita sken över vägen. Marken var hård, så att vi icke hade lämnat några spår efter oss.
»Där komma de!» viskade Sapt.
»Det är hertigen!»
»Jag kunde tro det!» svarade han.
Det var hertigen. Han åtföljdes av en stor och grov karl, som jag mycket väl kände igen och som sedan fick lära sig att känna mig — Max Holf, bror till skogvaktare Johan och kammartjänare hos hans höghet. De voro nu mitt för oss; hertigen höll in hästen. Jag såg Sapts böjda fingrar begärligt närma sig trycket. Jag tror att han skulle ha givit tio år av sitt liv för ett skott, och han kunde ha plockat bort Svarte Michael lika lätt som jag en höna i en ladugård. Jag lade min hand på hans arm. Han nickade lugnande: han var alltid färdig att offra sina böjelser för plikten.
»Vilken väg?» frågade Svarte Michael.
