»Till slottet, ers höghet», föreslog hans följeslagare. »Där få vi nog veta hur saken förhåller sig.»
Hertigen tvekade ett ögonblick.
»Jag tyckte mig höra hovslag», sade han.
»Det tror jag inte, ers höghet.»
»Men varför inte till jaktslottet?»
»Jag är rädd för ett försåt. Om allt är väl, varför då bege oss till jaktslottet? Om det icke är det, så är det ett försåt man lagt ut för oss.»
Plötsligt gnäggade hertigens häst. Vi lindade ögonblickligen våra kappskört kring hästarnas huvuden och siktade samtidigt med revolvrarna på hertigen och hans följeslagare. Hade de upptäckt oss, skulle det kostat dem livet eller också skulle de blivit våra fångar.
Michael väntade ännu ett ögonblick; därpå utropade han:
»Till Zenda alltså!»
Och han sporrade sin häst och galopperade bort.
Sapt höjde vapnet efter honom, och det låg därvid ett sådant uttryck av längtan i hans ansikte, att jag hade mycket svårt att låta bli att skratta.
Vi stannade tio minuter på vår plats.
»Man har skickat honom bud, att allt är väl, förstår ni», sade Sapt.
»Vad kan meningen vara med det?» frågade jag.
»Gud vet», sade Sapt med bister min. »Men han måste ha känt sig svårt brydd, då han lämnade Strelsau.»
Vi stego åter i sadeln och redo så fort våra trötta hästar kunde fortskaffa oss. Under denna sista mil talade vi inte längre? Var allting gott och väl med kungen?
Till sist kom jaktslottet i sikte. Sporrande våra hästar till en sista galopp redo vi fram till porten. Allt var tyst och stilla. Icke en människa kom och tog emot oss. Vi hoppade av hästarna. Plötsligt fattade Sapt mig i armen.
»Se där!» sade han och pekade på marken.
Jag tittade ned. För mina fötter lågo fem eller sex sidennäsdukar sönderslitna. Jag såg frågande på honom.
»Det var med dem jag band den gamla kvinnan», sade han. »Bind hästarna och kom med.»
Porten gick upp utan allt motstånd. Vi gingo in i salen, som hade bevittnat nattens dryckeslag. Den var ännu full av lämningarna efter vår måltid och tomma vinbuteljer.
»Kom», sade Sapt, vars underbara lugn till sist börjat svikta.
