Vi rusade utför gången till källrarna. Dörren till kolkällaren stod på vid gavel.
»Man har funnit gumman», sade jag.
»Det kunde ni ha begripit redan av näsdukarna», sade han.
Vi kommo nu till vinkällardörren. Den var stängd. Den såg ut precis på samma sätt som då vi lämnade den på morgonen.
»Kom, allting är som det skall vara», sade jag.
En högljudd ed gick över Sapts läppar. Han bleknade och pekade åter på golvet. En röd ström hade under dörren runnit ut på golvet i gången och torkat där. Sapt måste luta sig mot väggen. Jag kände på dörren, den var låst.
»Var är Josef?» halvviskade Sapt.
»Var är kungen?» svarade jag.
Sapt tog upp en fältflaska ur fickan och förde den till sina läppar. Jag sprang tillbaka till matsalen och fick fatt i en väldig eldgaffel. I min förskräckelse och upphetsning slog jag ursinnigt på dörrlåset och sköt av ett skott i det. Det gav vika, dörren gick upp.
»Ge mig ett ljus», sade jag; men Sapt stod fortfarande och lutade sig mot väggen.
Han kände sig naturligtvis ännu mera upprörd än jag, ty han var sin kungliga herre och vän innerligt tillgiven. Rädd för sin egen del var han ej — ingen hade någonsin sett honom vara det; men tanken på vad som kunde ligga därinne i den mörka källaren var tillräcklig att komma varje man att blekna. Jag gick själv och tog en silverstake från matbordet och tände ljuset; jag kände, då jag gick ut med det, hur det heta vaxet dröp på min obetäckta hand, till den grad ostadigt bar jag ljuset, så att jag icke kan tänka lågt om överste Sapt för hans upprörda tillstånd.
Jag kom till källardörren. Den röda fläcken, som blev allt mer och mer mörkbrun, sträckte sig in i källaren. Jag tog ett par steg in i källaren och höll ljuset högt över huvudet. Jag såg de fulla vinbuteljsfacken, jag såg spindlar krypa på väggarna jag såg även ett par tomma vinbuteljer liggande på golvet; och därpå såg jag borta i ett hörn en människokropp liggande på rygg, med armarna utbredda och en röd skåra över strupen. Jag gick fram och föll på knä bredvid honom; jag såg att han var död, och anbefallde en trogen mans själ i Guds hand. Ty det var liket av Josef, den lilla kammartjänaren, som blivit dräpt, under det han vakade över konungen.
Jag kände en hand på min axel, och då jag vände mig
