tetgjorda av trötthet. Gatorna voro ännu tystare, än då vi redo bort, alla lågo och sovo bort gårdagens festrus, och vi kommo fram till lilla slottsporten utan att ha mött en människa. Sapts gamla ridknekt stod och väntade på oss.
»Allt gott och väl, herr överste?» frågade han.
»Ja, allt gott och väl», sade Sapt, och karlen gick fram till mig och kysste mig på handen.
»Kungen är sårad!» utbrast han.
»Det är ingenting», sade jag och steg av hästen, »jag kom bara att klämma fingret i en dörr.»
»Kom ihåg — inte ett ord om den här saken!» sade Sapt. »Men jag vet, min kära Freyler, att jag inte behöver säga dig det.»
Den gamla mannen ryckte på axlarna.
»Alla unga män rida gärna ut då och då för att träffa någon, varför skulle inte då även kungen göra det?» sade han, och Sapts skratt kom honom att behålla sin åsikt om skälen varför jag ridit ut.
»Man bör alltid lita på en människa — så mycket som är nödvändigt, men inte mer heller», anmärkte Sapt, i det han stack in nyckeln i låset.
Vi gingo in och kommo fram till kungens toalettrum. Då vi slogo upp dörren, sågo vi Fritz von Tarlenheim liggande fullt klädd på soffan. Han sprang upp, kastade en blick på mig och föll med ett utrop av glädje för mina fötter.
»Gud vare lovad, ers majestät, att ingenting hänt er!» utropade han och sträckte upp handen för att fatta min.
Jag måste tillstå, att jag kände mig rörd. Denna konung, vilka fel han än hade, förstod att göra sig älskad av människor. Jag kunde ett ögonblick icke förmå mig att tala och göra slut på den stackars unga mannens villfarelse. Men gamle Sapt kände icke på samma sätt; han slog sig på låret och utbrast förtjust:
»Bravo, gosse! Vi komma att lyckas!»
Fritz såg upp förvirrad. Jag sträckte ut handen.
»Ers majestät är sårad!» utbrast han.
»Bara en skråma», sade jag, »men…»
Jag avbröt mig. Han steg upp med förbryllad min. Hållande min hand mönstrade han mig uppifrån och ned och nedifrån och upp. Därpå släppte han plötsligt handen och ryggade tillbaka.
»Var är kungen? Var är kungen?» skrek han.
»Tyst, din galning!» väste Sapt. »Var inte så högljudd! Här är kungen!»
