En knackning hördes på dörren. Sapt fattade min hand.
»Fort in i sängkammaren!» sade han. »Av med mössan och stövlarna. Lägg er i sängen. Hölj över er väl.»
Jag gjorde som han bad. Ögonblicket därpå tittade Sapt in, nickande och grinande, och förde in en ytterligt fin och vördnadsfull ung herre, som kom fram till min säng under oupphörliga bugningar och talade om, att han tillhörde prinsessan Flavias hovstat och att hennes kunglig höghet skickat honom enkom för att efterhöra kungens hälsa efter de ansträngande saker hans majestät haft att utstå i går.
»Hälsa min kusin och tacka henne så mycket från mig», sade jag; »säg henne, att jag aldrig i mitt liv mått bättre.»
»Kungen», tillade gamle Sapt (vilken, såsom jag började finna, tyckte om en bra lögn för dess egen skull) »har sovit oavbrutet hela natten.»
Den unga hovmannen (han påminde mig om Osric i Hamlet) drog sig tillbaka under bugningar. Gyckelspelet var över, och Fritz von Tarlenheims bleka ansikte återkallade oss till verkligheten. Och verklighet skulle i sanning farsen nu bli för oss.
»Är kungen död?» viskade han.
»Nej, Gud vare lov», sade jag. »Men han är i Svarte Michaels våld!»
VIII.
EN LJUS KUSIN OCH EN MÖRK BRODER
En verklig konungs liv är kanske besvärligt nog, men en falsk konungs, det kan jag intyga, är mycket besvärligare. Dagen därpå undervisade Sapt mig under tre timmar om mina plikter, om vad jag borde göra och vad jag borde veta; därpå åt jag en frukostbit i all hast, med Sapt fortfarande hos mig och upplysande mig om, att kungen alltid drack vitt vin på förmiddagen och var känd för att avsky alla starkt kryddade rätter. Så kom kanslern och upptog mig under ännu tre timmar; och för honom måste jag förklara, att mitt skadade finger (vi förstodo att draga nytta av den där kulan) hindrade mig att skriva. Detta gav anledning till mycket bråk, efterforskningar efter möjliga prejudikat med mera, och slutet blev, att jag ritade mitt »bomärke» och kanslern bevittnade det med en mängd hög-
