tidliga eder. Därpå fördes det franska sändebudet in för att lämna sina kreditiv; här betydde min okunnighet föga, emedan kungen skulle ha visat sig lika okunnig och oerfaren i saken. Vi gjorde ifrån oss med diplomatiska kåren under de närmaste par dagarna; det var tronskiftet, som nödvändiggjorde allt detta bestyr.
Äntligen var det slut på mottagningarna. Jag sade till min nya kammartjänare (vi hade till efterträdare åt den stackars Josef valt en ung man, som aldrig hade känt kungen) om konjak och sodavatten och yttrade till Sapt, att jag hoppades nu få vila mig litet.
Fritz von Tarlenheim var hos oss.
»Men, min Gud, vi förspilla ju tid!» utbrast han. »Ska vi då inte störta Svarte Michael?»
»Sakta i backarna, min son», sade Sapt, rynkande ögonbrynen. »Det skulle vara ett nöje, men det kunde komma att stå oss dyrt. Skulle Michael falla och låta kungen leva?»
»Och», framkastade jag, »så länge kungen är här i Strelsau på sin tron, vad skäl har han då att klaga på sin kära broder Michael?»
»Ska vi då inte göra någonting?»
»Vi ska inte göra någonting dumt», brummade Sapt.
»Det här påminner mig verkligen, Fritz», sade jag, »om en scen i en av våra engelska teaterpjäser, Kritiken, om ni hört talas om den. Eller, om ni så vill, om två män, som hålla varandra i schack med sina revolvrar. Ty jag kan inte blottställa Michael utan att på samma gång blottställa mig själv…»
»Och kungen», insköt Sapt.
»Och Michael kommer att blottställa sig själv, om han försöker att blottställa mig!»
»Mycket bra!» sade gamle Sapt.
»Blir jag avslöjad», fortfor jag, »så talar jag om alltsammans och utkämpar saken med hertigen; men för närvarande väntar jag på någon åtgärd av honom.»
»Han kommer att döda kungen», sade Fritz.
»Nej, det gör han inte», sade Sapt.
»Halva antalet av De sex äro i Strelsau», sade Fritz.
»Endast halva antalet? Är du säker på det?» frågade Sapt ivrigt.
»Ja, bara hälften.»
»Då är kungen vid liv, ty de andra tre vakta honom!» utbrast Sapt.
