Han tackade, men kallt. Vad han hade för egenskaper, men icke förstod han att dölja sina känslor. En fullkomligt främmande person skulle kunnat se, att han hatade mig och hatade mig så mycket mera därför, att han träffade mig hos prinsessan Flavia; och likväl, det tar jag för givet, försökte han dölja sina känslor och inbilla mig, att han trodde, att jag verkligen var kungen. Det är inte gott att veta; men såvida inte kungen var en både slugare och djärvare bedragare än jag (och jag började hysa tämligen höga tankar om mig själv i den rollen), kunde icke Michael tro det. Och om han icke gjorde det, hur förhatligt det måtte ha varit för honom att visa mig vördnad och höra mig säga »Michael» och »Flavia»!
»Ers majestät har skadat sin hand?» sade han i bekymrad ton.
»Ja, jag lekte med en hund, en racka av blandad ras» (det var min mening att reta honom), »och som du vet, min kära bror, äro sådana hundar aldrig att lita på.»
Han smålog surt, och hans mörka ögon vilade en sekund på mig.
»Men kan inte bettet ha farliga följder?» utbrast Flavia ängsligt.
»Nej, inte det här», sade jag. »Men hade jag givit honom tillfälle att bita djupare, skulle saken ställt sig annorlunda, kusin.»
»Men hunden har väl blivit oskadliggjord?» sade hon.
»Inte ännu. Vi vänta för att se, om hans bett är farligt.»
»Och om det är det?» frågade Michael med sitt sura leende.
»Då göra vi slut på honom», sade jag.
»Men du leker väl aldrig mera med honom?» envisades Flavia.
»Jo, kanske.»
»Han kan bitas igen.»
»Han försöker nog», sade jag småleende.
Som jag var rädd för att Michael skulle säga något, som jag måste synas ta illa upp (ty ehuru jag kunnat visa honom hat, borde jag göra det intrycket att vara honom särdeles välbevågen), började jag nu säga honom artigheter i anledning av hans regementes utmärkta hållning och om trohet vittnande sätt att hälsa mig på kröningsdagen. Därpå gav jag uttryck åt min förtjusning över jaktslottet, som han upplåtit åt mig. Men han steg upp plötsligt. Han började
