»Den går utåt», sade jag. »Drag er tillbaka litet, mina herrar, eljest slår dörren till er, då jag öppnar den.»
Jag gick fram och fumlade med låset; därpå drog jag mig tillbaka på tåspetsarna till min förra plats.
»Jag kan inte öppna den», ropade jag, »den har gått i baklås.»
»Å, prat! Jag skall nog öppna den!» skrek Detchard. — »Dumheter, Bersonin, varför inte? Är ni rädd för en ensam karl?»
Jag smålog för mig själv. Ögonblicket därpå kastades dörren upp, och jag såg vid en lyktas sken de tre karlarna tätt tillsammans utanför med höjda revolvrar. Med ett rop rusade jag med vildaste fart över rummet och ut genom dörröppningen. Tre skott smällde och kulorna slogo mot min sköld. Ögonblicket därpå träffade jag dem fullt med bordet, och i en sparkande, sprattlande och svärande klunga rullade vi, de och jag och det präktiga bordet, utför trappan till lusthuset och ned på marken. Antoinette de Mauban skrek, men jag steg upp och skrattade högt.
De Gautet och Bersonin lågo som om de varit bedövade. Detchard låg under bordet, men då jag steg upp, gjorde han sig fri från det och sköt på nytt. Jag höjde revolvern och sköt ett skott utan noggrannt sikte; jag hörde honom draga till med en mustig svordom, därpå satte jag av som en pil, fortfarande skrattande, förbi lusthuset och längs muren. Jag hörde steg bakom mig, och vändande mig om sköt jag igen på måfå. Ljudet av steg tystnade.
»Gud give att hon talade sanning, vad stegen angår!» tänkte jag, ty muren var hög och fullsatt med järntaggar.
Jo, stegen fanns där verkligen, och på ett ögonblick var jag uppe på den och över muren. Därpå sprang jag i motsatt riktning mot förut och fick snart se hästarna. Så hörde jag ett skott; det var Sapt, som sköt. Han hade hört oss och försökte få upp den låsta murdörren, slog och bultade på den och sköt i nyckelhålet och gick på som en galning. Han hade alldeles glömt, att han icke skulle deltaga i striden. Jag fick mig ett gott skratt igen och sade, i det jag klappade honom på axeln:
»Kom nu med hem och lägg er, gamla gosse. Jag kan nu tala om för er den bästa tebordshistoria ni nånsin hört.»
»Ni är oskadd!» utbrast han förvånad och kramade min hand.
Ögonblicket därpå tillade han:
»Men vad skrattar ni åt?»
