Sapt såg på mig med sina små skarpa ögon. Ett långsamt, slugt leende drog över hans ansikte.
»Mycket bra, min gosse», sade han. »Vi ska inte ansätta er för hårt. Lirka lite grand med henne, om ni kan. Nu till Michael!»
»Fördömda Michael!» utbrast jag. »Han skall få i morgon! Fritz, kom med ut och gör ett slag i trädgården.»
Sapt gav genast efter. Under hans sträva yta dolde sig en märkvärdig takt och, som jag mer och mer insåg, en anmärkningsvärd människokännedom. Varför drev han på mig så litet, vad prinsessan angick? Jo, därför att han visste, att hennes skönhet och min lidelse skulle föra mig längre än alla hans skäl, och att ju mindre jag tänkte på saken, desto troligare var det, att jag skulle verkställa den. Han måste ha insett den olycka han kunde bringa prinsessan, men det betydde ingenting för honom. Kan jag uppriktigt påstå, att han handlade orätt? Om kungen återinsattes på sin tron, måste prinsessan övergå till honom, vare sig hon visste eller icke visste förändringen. Men om kungen icke bleve oss återgiven? Det var en fråga, som vi aldrig avhandlat, men jag hade min mening för mig, att i så fall var det Sapts avsikt att låta mig bli sittande på Ruritaniens tron under hela min livstid. Han skulle förr ha låtit den onde själv sitta där än hans skyddsling, Svarte Michael.
Balen var ståtlig. Jag öppnade den med en kadrilj, som jag dansade med Flavia; därpå dansade jag en vals med henne. Nyfikna blickar och ivriga viskningar följde oss. Vi dansade tillsammans, och då supén fortgått en stund, var jag nästan vansinnigt förälskad, ty hennes blickar besvarade mina framstammade meningar. Jag reste mig från min plats inför hela den lysande skaran, tog Röda rosens band, som jag bar, och lade det med dess förgyllda ordenstecken kring hennes hals. Jag satte mig ned under stormande bifall. Jag såg Sapt småle vid sitt vin och Fritz rynka pannan. Återstoden av supén gick under tystnad; varken Flavia eller jag kunde tala. Fritz lade sakta sin hand på min axel, och jag steg upp, bjöd henne armen och gick genom salongen in i ett litet rum, där kaffe serverades oss. De uppvaktande herrarna och damerna drogo sig tillbaka och vi voro för oss själva.
Det lilla rummet hade glasdörrar, som ledde till trädgården. Natten var vacker, sval och doftande. Flavia satte sig ned och jag stod framför henne. Jag stred med mig
