»Nej, förut», svarade jag.
»Men kommer man inte att känna igen er?»
»Jo, naturligtvis. Men resonera inte, min vän, utan hör på vad jag har att säga. Vi äro två herrar, som tillhöra kungens hov, och en av oss har tandvärk. Den andre beställer ett enskilt rum och middag och därtill en butelj vin av det bästa åt den sjuke. Om han, den som beställer, är en sådan rask och trevlig gosse, som jag antager att han är, så blir det den vackra flickan och ingen annan, som passar upp på oss.»
»Men om hon inte vill?» invände Fritz.
»Min kära Fritz, om hon inte vill för er skull, så vill hon det för min.»
Vi voro nu vid värdshuset. Endast mina ögon voro synliga, då vi gingo in. Värdinnan tog emot oss, och ett par minuter därefter visade sig min lilla vän, som jag är rädd för alltid var på utkik efter sådana gäster, som kunde vara trevliga. Middagen och vinet beställdes; jag slog mig ned i det enskilda rummet och om en minut kom Fritz in.
»Hon kommer», sade han.
»Om hon inte gjorde det, skulle jag tvivla på grevinnan Helgas smak.»
Hon kom in. Jag gav henne tid att sätta ifrån sig vinet, ty jag ville icke, att det skulle spillas ut. Fritz serverade mig ett glas.
»Gör det mycket ont?» frågade flickan deltagande.
»Nej, inte värre än då vi sist träffades», svarade jag och kastade av mig kappan.
Hon studsade tillbaka med ett litet skrik. Därpå utropade hon:
»Det var således kungen! Jag sa’ mor det genast jag fick se hans fotografi. Förlåt mig, ers majestät.»
»Ni gav mig på min ära ingenting, som gjorde ont», sade jag.
»Men för vad vi sade.»
»Jag förlåter er det för vad ni gjorde.»
»Jag måste gå och tala om det för mor.»
»Vänta litet», sade jag och antog en allvarligare min. »Vi äro i afton inte här för att skämta. Bär in maten hit, men säg inte ett ord om att kungen är här. Och kalla mig inte ers majestät.»
Hon återvände om några minuter och såg allvarlig men mycket nyfiken ut.
