»Nå, hur är det med Johan?» frågade jag och började äta.
»Å, honom se vi inte mycket till.»
»Varför inte det?»
»Jag sa honom, att han kom för ofta», svarade hon och knyckte på huvudet.
»Alltså går han nu och tjurar och håller sig borta?»
»Ja, så är det»
»Men skulle ni inte kunna få honom hit igen?» framkastade jag med ett småleende.
»Jo, kanske skulle jag det», svarade hon.
»Jag känner er förmåga», sade jag, och hon rodnade belåtet.
»Men det är inte bara det, som hindrar honom att komma. Han är mycket upptagen på slottet.»
»Men inte är det någon jakt nu.»
»Nej, men han sköter hushållet.»
»Johan har således blivit huspiga?»
Flickan tycktes vara laddad med skvaller.
»Det finns inga andra», svarade hon, »det finns inte ett fruntimmer»där — inte som piga, menar jag. Det påstås — men kanske är det osanning…»
»Nåja, låt oss höra det ändå», sade jag.
»Men jag skäms verkligen att tala om det.»
»Vad gör det — jag skall titta i taket. Gå på bara.»
»Det påstås, att det finns en fin dam där, men för resten inte en kvinna i hela huset. Johan får passa upp på herrarna.»
»Stackars Johan, han måtte få arbeta rysligt, men jag är ändå säker på att han kan göra sig ledig en halvtimme och komma och hälsa på er.»
»Det beror kanske på när det skulle vara.»
»Är ni kär i honom?» frågade jag.
»Nej då!»
»Vill ni göra kungen en tjänst?»
»Ja, det vill jag.»
»Säg då åt Johan att möta er vid andra milstolpen utanför Zenda i morgon afton klockan tio. Säg att ni skall vara där och att han får göra er sällskap hem.»
»Ni vill väl inte göra honom något illa?»
»Nej, inte om han gör som jag säger. Men jag tror, att jag talat tillräckligt, min vackra flicka. Laga nu, att ni gör som jag sagt, och kom ihåg att ingen får veta, att kungen varit här.»
