fick ett skott efter sig och blev träffad och kunde endast med största svårighet ta sig hem, innan han förlorade sansen. Lyckligtvis vågade man inte förfölja honom närmare huset.»
Han gjorde ett uppehåll och tillade:
»Min unga vän, den kulan var ämnad åt er.»
»Det är mycket troligt», svarade jag, »och för den första blodsutgjutelsen faller skulden på bror Michael.»
»Jag undrar vad det kunde vara för tre karlar», sade Fritz.
»Som ni nog kommer att få höra, Sapt», sade jag, »var jag i afton inte ute i något onyttigt ärende. Men jag har kommit att tänka på en sak.»
»Vad är det då?»
»Jo», svarade jag, »att jag skulle illa löna den stora ära Ruritanien visat mig, om jag for härifrån och lämnade någon enda av de där sex vid liv — och med Guds hjälp skall jag inte heller göra det.»
Sapt tog mig i hand på det.
XIII.
EN FÖRBÄTTRING AV JAKOBS STEGE
På morgonen efter den dag, då jag svor min ed, mot De sex, utdelade jag åtskilliga befallningar och kände mig därpå belåtnare, än jag varit på länge. Jag var i verksamhet, och om än arbete icke kan bota kärlek, är det dock ett dövande medel mot den; därför fick även Sapt, som började känna en feberaktig otålighet, till sin stora förvåning se mig ligga utsträckt i en länstol i solskenet och lyssna till en av mina vänner, som med smältande röst sjöng kärleksvisor för mig och invaggade mig i en behaglig melankoli. På detta sätt var jag upptagen, då unga Rupert Hentzau, som fruktade varken människor eller djävlar och red genom skogen — där varje träd mycket väl kunde dölja en skytt — som om det hade varit parken i Strelsau, galopperade upp där jag låg, bugade sig med burlesk vördnad och begärde ett enskilt samtal med mig för att framföra ett bud från hertigen av Strelsau. Sedan jag låtit alla de andra draga sig tillbaka, slog han sig ned bredvid mig och sade:
»Kungen tycks vara kär?»
»Inte i livet åtminstone», svarade jag småleende.
