därjämte talade han om, att allt hade gått efter önskan, ty skogvaktare Johan hade fallit i den snara, vi lagt för honom, och befann sig just nu i huset.
»Och det besynnerliga i saken är», fortfor Fritz, »att han efter vad jag kan finna alls inte är ledsen över att befinna sig här. Han tycks tro, att när Svarte Michael verkställt sin kupp, de som varit vittnen till sättet för dess verkställande — utom naturligtvis De sex — icke ha att vänta sig någon särskild belöning.»
Denna tanke vittnade om en slughet hos vår fånge, som gav mig anledning att räkna på hans bistånd. Jag gav befallning om att han genast skulle föras in. Sapt ledde honom och lät honom sätta sig på en stol ett stycke från min säng. Han var nedslagen och rädd, men sanningen att säga hade vi också efter unga Ruperts dåd våra farhågor, och om han sökte hålla sig så långt som möjligt från Sapts fruktansvärda revolver, höll Sapt å sin sida honom så långt som möjligt från mig. Dessutom voro hans händer bundna, då han fördes in, men det ville jag icke tillåta, utan lät lösa dem.
Jag behöver icke här uppehålla mig med någon redogörelse för de löften om beskydd och belöning vi gåvo karlen, men de uppfylldes alla ärligt, så att han nu för ett lyckligt liv i goda omständigheter, ehuru jag icke bör säga var. Vi voro så mycket frikostigare som vi snart kommo underfund med, att han snarare var en svag än en dålig människa och i hela denna sak hade handlat mera av fruktan för hertigen och sin bror Max än av böjelse. Men alla voro övertygade om hans pålitlighet; och fastän han icke var invigd i de hemliga rådslagen på hertigens slott, kunde han dock genom sin kännedom om deras åtgärder för oss klargöra deras huvudsakliga planer. Han berättade i korthet följande.
Under slottets grund lågo två små rum uthuggna i själva klippan, och tillträdet dit förmedlades genom en stentrappa från ändan av vindbryggan. Det yttre rummet hade inga fönster utan upplystes ständigt av ljus; det inre hade ett fyrkantigt fönster, som vette åt vallgraven. I det yttre rummet lågo alltid dag och natt tre av De sex; det var hertig Michaels order, att om ett anfall gjordes mot det yttre rummet, de tre skulle försvara dörren, så länge de kunde göra det utan att riskera sina egna liv. Men så snart det var fara att dörren skulle sprängas, skulle Rupert Hentzau eller Detchard — ty en av dessa två var alltid närvarande — låta
