de andra uppehålla försvaret så länge som möjligt, och utan vidare döda kungen, som förvarades där, visserligen väl behandlad, men utan vapen och med armarna fängslade med fina stålkedjor, så att han icke kunde röra armbågarna mer än ett par tum från sidan. Kungen skulle således vara död, innan den yttre dörren slogs in. Men liket då? Ty liket skulle vara ett lika fällande bevis, som om han hade förblivit vid liv.
»Hans höghet har även tänkt på den saken», sade Johan. »Medan de två andra försvara ytterdörren, öppnar den, som dödat kungen, fönstergallret, som går på gångjärn. Som fönstret nu är, ger det inte något ljus, ty öppningen är tilltäppt med ett stort rör av lergods; och detta rör, som har tillräckligt omfång för att släppa igenom en karl, leder ut i vallgraven och slutar omedelbart över vattenytan, så att det inte är något märkbart mellanrum mellan vattnet och röret. Då kungen är död, skyndar mördaren att binda en tyngd vid liket, släpar det till fönstret och hissar upp det i jämnhöjd med rörmynningen; Detchard har nämligen, för den händelse det skulle vara för tungt, låtit anbringa ett block. Mördaren för in likets fötter i röret och skjuter på, och utan något ljud eller plaskande faller liket i vattnet och till bottnen av vallgraven, som här är tjugu fot djup eller så omkring. Därpå ropar mördaren högt »allt klart!» och glider själv ut genom röret, och om de andra kunna och anfallet inte är för häftigt, rusa de in i det inre rummet, regla dörren för att få ett ögonblicks andrum och glida i sin tur ned genom röret. Och fastän kungen inte kommer upp från bottnen, så göra de det och simma över till andra sidan, där karlar vänta med tåg för att hala upp dem, samt hästar. Om sakerna gå illa, förenar fursten sig med dem där på platsen och de söka sin räddning genom flykten; men om allt går väl återvända de till slottet och ha nu fienden i en fälla. Detta är hans höghets planer i nödfall med avseende på kungen, men de skola icke verkställas förrän i sista ögonblicket; ty som vi alla förstå, är det inte hans mening att döda kungen, såvida han inte kan förut eller strax efteråt döda er också. Gud är mitt vittne, att jag nu har sagt hela sanningen, och jag ber er skydda mig mot hertig Michaels hämnd; ty får han veta, vad jag nu har gjort och jag råkar i hans våld, då blir den sak jag i främsta rummet kommer att be Gud om, en hastig död, ty det skulle han inte låta mig få.»
Karlens berättelse var tämligen osammanhängande och
