eij qwällies yttermer, om laga bud och fastabref therå kommit är. Giör förmyndare annorledes; wari thet ogilt, om then omyndige innan natt och åhr sedan han myndig, och jungfru sedan hon gifft blifwer, lagligen therå talar[1] Tilhandlar sig förmyndaren sielfwer thens omyndigas fasta ägendom, tå bör thet eij under annor willkor skie, än at then omyndige innan ofwanbemälta tid thet må klandra, och sina jord för samma wärde, som hon såld är, igenlösa. Är någor förbättring therå giord; gånge thermed som lag säger om nödig och nyttig förbättring.
3 §. Sammaledes sälie eij heller förmyndare thens omyndigas fasta ägendom i stadenom utan nästa frända råde, och rättens samtyckio.
4 §. Lösöre som ofruchtsamma äro, särdeles the som igenom länge liggiande kunna förderfwas, föryttras them omyndigom til bästa fördehl, i tienligasta måtto och sätt; dock så, att om thet sig icke annorledes giöra låter, thet tå skie må igenom utrop i kiöpstadom, hälst wid marknadstider til mästbiudande, med mindre ther ibland icke något wara kunde, som för kostbarhetens skull eij utan skada föryttras; eller til föräldrarnas åminnelse tiena; eller them omyndigom sielfwom att behålla och bruka, nyttigt och nödigt pröfwas skulle. Befinnes thet, at förmyndare thermed egennytteligen handlat; eller något barnomen ringare beräknadt, än han therföre bekommit hafwer; betale tå them omyndigom skadan, eller bristen dubbelt.[2]
5 §. Barnapenningar skall förmyndaren så snart som skie kan, å sådana ort, som säker hålles och emot swarsgodan pant, eller annan nöijachtig försäkring på ränto utsättia: händer sedan någon oförmodelig olycka, som han eij kunnat förut förese, eller förekomma; eller kan eij få penningar straxt på wissan ort utsättia; wari tå saklös, när han både wid utlänandet och lånets utkräfjande troligen och så warsamligen som en förståndig och flitig husfader med sino umgår. Men om han egenwilligen och försumeligen låter barnapenningar ligga ofruchtsamma;
eller wetandes och wiliandes utsätter them på osäkran ort; eller låter
- ↑ Det följande till §:ns slut är ändradt af Folcher (1718) sålunda: Men eij må förmyndaren sjelf den omyndigas iord och fasta ägendom sig tillhandla, är af förmyndaren therå någon förbättring giord gånge thermed som lag säger om nödigh förbättring.
- ↑ I marginalen har Folcher (1718) antecknat: §4. Lösören som dhe omyndige en sjelfwe behöfwa, skola till deras fördehl föryttras.
