them wårdslöst hos annan innestå, samt afgiäldet och räntona eij åhrligen utfordrar, så wida thet skie kan; gälde tå fullkomligen, och upfylle skadan och bristen, som then omyndige i thessa måtto genom hans förwållande kan taga[1]
6 §. Finner. förmyndare wid sitt anträde til förmynderskapet, thens omyndigas medel på osäkran ort wara utsatta; söke han tå med thet första, som giörligit är, draga them in igen, och säkrare sedan anläggia. Är fordringen oklar; utföre han tå behörigen hwad stridigt är, igenom rättegång, eller annat laga medel, och utsöke sedan lagligen hwad som tå winnas, eller ostridigt blifwa kan.
7 §. Förmyndare wari eij plichtig att swara til större ränta för the han handa mellan hafwer barnapenningar, än konungens lag effter beskaffenheten af tiden, och andra omständigheter, ringast förmår och innehåller.
8 §. Är sterbhuset mycket gäldbundit; låte tå förmyndaren med thens omyndigas närmasta skyldmanna minne och råde, alla them som fordran i sterbhuset hafwa, igenom wederbörande rätt till wissan tid och dag instemma, att the thes innan med giltige bewis och räkningar på sine fordringar inkomma, och han med them effter hwars och ens fordrings beskaffenhet en behörig richtighet giöra må: tå ock förmyndaren, så wida thet utan andras förfång skie kan, bör noga tilse, att the gäld först af bördas, som sterbhuset mäst äro til tunga; så lagandes, att, om möijeligit är, giäld emot giäld qwittas; och, om thet eij kan skie, med lösöron betalas: räckia eij the till; hålles tå thet, som af then fasta ägendomen säkrast, och sterbhuset nyttigast och angelägnast är, til thet yttersta.
9 §. Äro giäld eij så mycken, att the ju nogsamt kunna blifwa guldin; eij eller sterbhuset til så stor tunga, att thet ju både nyttigare och drägeligare pröfwas, effter handen, än strax betala; stånde tå til förmyndarens egen försichtighet,- sig therutinnan med them som fordrande äro, att förena.
10 §. Sedan skulden är afdragen, och förmyndaren således wet huru stor behållen ägendom i sterbhuset är; lämpe tå han utgiften
thereffter sålunda, att af inkomsten tages först hwad til barnsens födo,
- ↑ I marginalen har Folcher (1718)antecknat: 5 §. Omyndigas penningar skola med (ursprungligen: emot) säkerhet förräntas och i bästa (ursprungligen: i giörligsta) måtto förkofras, försummar förmyndaren något . . .
