§ 5. Kan honom, som gotset anten ewärdeliga, eller på lifstid undfått, öfwerbewisas, at hafwa giordt, eller giöra gifwaren, hans barnom, eller them, som förste arftagare äro, några märkeliga otienst, eller otrohet: såsom igenom swåra försmädelser; hugg och slag; ägendoms otilbörliga afhändande; falskt angifwande til heder, eller äro; listigt stämplande om lifwet at bringa; onödiga rättegånger; eller annat groft: hafwi tå gifwaren eller the andre, macht the samma gåfwo återkalla, om the wilia, och domaren pröfwar the gåfwo således rätteliga förwärkad wara.[1] Men är gåfwan för mödo och arbete, förrättad tienist, til wädergäldning gifwen, warde tå ey återgiörande.[2]
§ 6. Äger man fria iord,, hus eller tomt i- stadenom; han må theraf gifwa hwarn siette penning, ehwad hon är ärfd, eller aflad, iämwäl och til sine födo och nödtorft sälia som han bäst kan; allenast hon barnomen hembiudes, om hon til salu går, som i sietta capitlo omtalas.
Cap. VIII. Huru iord må pantsättias och återlösas, så och om panthafwarens intekning och förmon.
§ 1. Nu pantsätter någon sina iord, hus eller tomt för redo penningar, eller penningawärde; thet skal alt til wissa summo och pris uträknas, och dag föreläggias, huru lenge then pant stånda må, och tå med samma slags mynt owägerligen, om thet kan finnas, eller efter thes fulla wärde, tå thet läntes, emot annat godt och gångbart, återlösas och betalas. Är ingen wiss dag förelagd, stemne tå panthafwanden sin skuldner til wederbörande rätt, och således lagligen förkunne, när han sin pant wil lagfara: låter panthafwanden sin pant på häradstinge å landet, ther gotset är beläget, och å rådstufwu i stadenom lagligen intekna til alla omständigheter; niute tå sina säkerhet för allom them, som "sedan genom pant, kiöp, eller byte wilia sig ther iord tilägna: löser ey then som pantsatte wid föresattan tid, eller får ther förlängning på; låte tå panthafwanden then samma på landet
wid try häradsting, och i stadenom a rådstufwone tre månadadagar,
