at nämna hwad han wil af sinom fasta ägendom låta i betalning gå, antingen i stadenom, eller på landet, arf, eller aflinge, efter mätismanna, triggia å hwars thera wägnar, ordom, iämte häradshöfdingen, å landet; men i stadenom, efter borgmästara och rådmanna werdering: nöger icke enom thera, eller bådom åt första werdering; hafwin macht at sökia ena andra, iämwäl och tridia; hwarwid the sedan skola förblifwa.
§ 2. Hwilkom ey nöger åt första werdering; ware han plichtig landet inom nästa otta dagar, eller i stadenom innan tridia rådstufwudag thet tilkänna gifwa: försumar han thet; stånde tå fast som giordt är: första werderingen å landet förrätte häradshöfdingen med thertil af them, som twista, samtyckta och förordnada werderingsmän; then andra, lagmannen med sex androm; hwilka innan sex wekor hos honom sökias skal ifrå them dagenom häradshöfdingen sitt witnesbörd therå gifwit hafwer: nöger icke, som sagt är, sökes tå igenom lagmansens witnesbörd uti hofrätten then tridia innan samma tid: i stadenom, ther ey så månge rådmän finnes, som til twå werderingar behöfwes; förrättes tå then första af enom rådmanne, med sex androm, som af them twistandom utnämde, och af rättenom ther til förordnade äro; men then andra af borgmästaromen och allo rådeno; then tridia förordnas af hofrätten på lika sätt och tid som om landet stadgat är; hwarwid thet och förblifwa bör, så framt klaganden icke gifwer wid handena synnerliga omständigheter, som af hofrätten skiärskodas och afgiöras kunna.
§ 3. Alle werderingsmän, som förr ey edsworne äro, äga och skola ed sin giöra, at så werdera, som the sielfwe wille både kiöpa och sälia sådana ägendom efter thes lägenheter och nytto, utan at wara plichtige then at behålla.
§ 4. Hafwi ingen skuldfordrande macht at träda til något fast gots, som honom icke förskrifwit är, eij eller under ene förskrifning i gemen af ägendomen, förr än alt löst utmätt är, och ther then skyldige antingen icke wil, eller kan; såsom frånwarande ägare eller arfwinge, hustru, omyndig, icke rådande sinnom eller skälom sinom, något wist utnämna; gånge tå först, efter lösöra, thet fasta i stadenom, tomt, hus och iord, sedan urfielder och utiord å landet, och thernäst strögots förr än sätugården eller bostället angripes; doch honom som
