dele the bya almenning sin emellan efter öre och örtuga, pund och tunnoränta.
§ 7. Liggia twenne byar sidolånge wid ström eller elf, siö eller sund; ägi tå halfwan ström eller elf, siö eller sund hwar by: ligger holme mitt uti insiö eller ström; wari lag samma: ligger andro lande närmer, hafwi then holma, som watn äger efter rågången och bya skilnaden. Flotholma hafwi then, som honom gitter wid land sitt fästa. Kan insiö all eller en dehl til äng förwäxa; ägi hwar och en äng, eller land, som han i siön rådande warit. Ligger by wid ändan, eller å sidone wid stora siöar; ägi han tå så mycket i siö, eller holma, som hans bolstad och rågång medgifwer, alt intil diupesta watnet emottager: thet äger för allom them, som "omkring siön boo, allmännings fiske wara. Hafwer någor urminnes häfd på utholmar, fiske, eller fiskeskiär i stora och allmänna siöar, eller är therföre särdeles skattlagd; ägi han then rätt oqwaldan behålla. Om kånungsådran i siöar och strömmar finnes stadgat i Bygningsbalkenom 18 cap. 2
§ 8. Landa, härada och sokna skilnadar böra med störra stenar utmärkias, så at hiertestenen i femstena råå, eller uti thy omskolada enstens röret åt minsto är twå alnar hög: lika så kronone enskylte parkar, allmänningar, och fredkallade skogar: och hafwi ingen wåld på them torp uptaga, eller skog rödia annarledes än uti Bygningabalken förmäles: af them, som allaredo skattlagda äro, tagi konunger skatt, och ey härade gift och afrad, som fordom.
§ 9. Nu kunna sådane parkar och fredkallade skogar, eller andra bolbya enskylta ägor sträckia sig öfwer lands- härads- och soknaskilnader: tå böra the med sina särskilta råmärken wara omlagda; hwilka klarligen bewisa kunna, huru långt samma ägor sig in uti annat härade sträckia; dock lands- härads- och soknasträngen orubbadom: men ingen allmänning sträckie sig öfwer sins lands härads- eller soknaskilnaden, och rätta råmärken.
§ 10. Såsom tomt är åkers moder; så bör hon och äng tilsägia, så wäl inom by, som utom, ängiategar skogtege, skogteger rörtege, rörteger å watn ut, watn fiskewatn, warp och wärka skifta, at hwar och en må rätteliga niuta innan by efter öre och örtuga, pund och tunno ränto, som och utom byn, aldeles efter sin rågång, eller urminnes laga häfd, så mycket honom med rätto tilkommer:
