konungens särskilte tillåtelse; eij eller måge borgmästare och råd i städerne något huus tompt eller andra ägor bortgifwa: finnes thet skiedt wara; tå bör sådant ofördröijeligen sättias i förra stånd, till stadsens allmenna nytto. Men ther någor tomt till frij och egen grund skall sällias; tå bör kiöpesumman så inrättas, att then åthminstone kan kasta af sig den ränta som swarar emot skiälige tomptöron.
§ 3. Med frälsejord må rätter ägande handla som han bäst will och gitter, effter lag.
§ 4. Skattejord må också både kiöpas och sällias: dock må alldrig skattejord stycketals från bolby sinom sällias eller förpantas; mindre ther å fasta gifwes. Skier thet; böte så kiöparen som sälliaren, hwarthera fyratijo dahler, honom till ensak[1] som räntan ther af äger; tå[2] dömes och then jord under bolby åter, och gånge han åter till penningar som them uthgaf. Om crono- och krigzhemmans ägor wari lag samma, och kiöp- eller pantskillingen till konungen förbrutin.
§ 5. Nu kan skattejord uthom börd till sahlu gänga, tå skall then först konungen genom landzhöfdingen åter hembiudas: och wari then alltijd närmast skattejord framför oskylde män och uthom börd att lösa, som räntan eller skatten ther af ä[ger?].
§ 6. Eij måge skattehemman, emellan flere fördelas, brytas eller sällias [än?] the ther uppå kunna pröfwas full[suttne?] och besittiande wara, högst till fyra år hwarje hemman; och ransake [therom?] häradzrätten med cronofogden; [hafve?] och then wåld the andras deelar till sig at lösa[3] som större delen i skattejorden tillförenne äger, så framt the bägge eller flere ther å. fullsuttne äro. Kan thet hemman flere åboar tåhla; löse hwar, som han till arf och börd, rätt äger.
§ 7. Nu kunna hammarställen, strömmar, skog och grufwedelar i bergzlagen; bergzmans bo, och hytteställen, på någons ägor utan bolbyens skada och afsaknad inrättade wara, eller här effter inrättas; warin the under thenna lag icke begrepne: dock må grunden af the bortsålde skogar sedan the af kohlade äro, till sine hemman återfalla.
